Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Antonio. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTONIO.
477
mar i kvinnornas hårflätor, det stod inte
längre till att hålla sig undan, man var
väl människa med rättigheter. Antonio
flyttade manhaftigt sitt fyrfat och sina
kittlar midt i solen, och ett par sälla
minuter njöt han obeskrifligt. Det
hop-knorrade skinnet töjde sig och mjuknade,
och blodet sjöd i kroppen som het olja.
Men trefnaden blef kortvarig, det skedde
som han fruktat: röken från träkolen
och salmiaken han strödde i elden för
lödkolfvarna satte fruntimmerna i näsan,
och hamrandet hindrade dem att snattra
fritt. De blefvo etter befängda, spottade
och galnades, grälade och gycklade och
vände sig om och kastade hela näfvar
af smutsigt vatten på hans don. En
ilter jäntunge till och med slog bakut
och sökte få träskon att flyga af foten
och träffa honom i magen.
— Inte fryser fett fläsk och skinande
olja, ropade de, maka dig genast tillbaka,
ditt gödda svin.
Antonio suckade och drog sig litet
längre bort, så att han vände bröstet åt
skuggan men fick solen att åtminstone
steka en stund på ryggtaflan. Ånyo
stack han kolfvarna i elden, pustande
och flåsande af ledsnad och bekymmer,
inte minsta vedervärdigheten detta, att
när han gick, såg det ut som om han
rullat fram, sade folk, magen sköt ut
som en tunna. Dessutom hängde
kinderna som påsar, ögonen lågo
instoppade som russin i hvetebullar, och det
pärlade gärna ur hvar por. Ingen kunde
tro annat än att Antonio spisade
macka-roni och ost hvarenda dag, man fick
liksom inte för sig att han var en stackars
familjeförsörjare med åtta barn. Rådde
han för att han bära tilltog i välmåga,
ju hårdare han svalt? Svetten berodde på
svaghet, sade fader Giovanni, så där
lackade också han i fastan, Beppo,
smeden hemma, som hade den oskattbara
förmånen att se ut som en vinrankstake
— när han om sommaren stod naken
framför ässjan kunde man räkna alla
refben fram och bak — honom ömkade
folk, lifvet var mycket grymt.
Då Antonio blifvit färdig med
förtenningen, doppade han en yllelapp i
hvitt pulver och gned kärlen blanka,
ifrigt nu som om det gällt lifvet. Han
höll upp dem högt, tillräckligt länge för
att det skulle sjunka djupt ned i
kvinnornas medvetande hur grant kopparn
glänste i solen, så vände han långsamt
insidan åt dem, och där glindrade tennet
likt silfver. Ett ögonblick gladdes
Antonios betryckta hjärta, ty han älskade
att se arbetet lyckadt och vackert, sedan
flög tanken till det viktiga, som förestod,
och då kändes det som om hvarenda
blodsdroppe stannat och stått still,
hjärnan dunkade i täkt med hammarslagen,
hvilka fastnat i öronen: vågar jag —
begära 50 — eller bära — 40 eller -—
kanske 60, 60, 60. Omöjligheten att
förutsäga hur nästa timme skulle te sig,
ljus eller mörk, kom skinnet att äter
snörpas hop af kall spänning.
Framförallt dög inte att förefalla angelägen. Om
han bära kunde säga något roligt. Det
väntade folk, han hade skepnaden för
sig, de trodde att han var till bära för
lustighet och glam. Men Antonio hade
aldrig i sitt lif kunnat finna ett trefligt
eller skämtsamt ord, allt flöt in i en
ängslan, som förvirrade. Han reste sig
mödosamt släckte elden och körde ett
finger i hvart hål på kastrullskaften. Så
rustad vände han sin tunga lekamen
långsamt mot den fruktansvärda
stenbas-sängen, bugade högtidligt och bredde
värdigt ut armarna med tillbehör:
— Högädla, sade han — dygdädla
fruar.
Kvinnorna vaggade sina hufvuden,
beundrade och gäckades. Men inte trodde
han väl att det rann soldi ur
vattenledningen? Pengarna finge han se sig om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
