Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Antonio. Af Hilma Angered Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
HILMA ANGERED STRANDBERG.
andra kom nu och lade mynt på bordet,
och Antonios fingrar bredde fort ut dessa
-— mycket för litet, alltjämt mycket för
litet. Han stönade i nöd. I hans
bultande hjärna dansade som yrflingor ljuf-.
liga ord, som fått honom att hoppas,
på något sätt tyckte han att de
förvandlades till bösskulor, som han jagade
genom samtligas skallar, men utan att
läpparna kunde forma minsta grand, farligt,
mördande eller bära rättvist. Han
endast stod där midt på golfvet, nu med
båda händerna räckta mot dem — som
mot ödet, mot lifvet, mot solen — och
pustade: — Jag är arm och fattig —
gräs och polenta.
Bönderna bullrade med bord och
bänkar, stimmade omkring honom,
klappade honom godlynt på magen,
väsnades och gnydde:
— Du min gubbe: gräs och polenta?
erisstek och feta höns menar du —
för-resten om du inte är nöjd så finns det
gudi nog af kittelflickare i dalen.
Det lyste till rödt för Antonios blick,
han såg sig flyga Sarcabonden om
halsen och märka honom med sin knif.
Han slöt ögonen och begick dådet i
tankarna, hvarvid han genomilades af
sällsam njutning. Därpå tog han upp
en trasa och knot sorgfälligt in mynten.
När han försäkrat sig om dem, höjde
han den knutna näfven och gaf sig till
att guppa upp och ned och rista den
som en galning. Så föll han ihop, blef
tungsint, nästan nykter, och gick ut.
Torget låg helt i skugga. Bortifrån
sjön nalkades dimman — ditåt skulle
han ju. Öfverhufvud föreföll sol att
vara ett så konstigt och aflägset begrepp,
att det inte vidare kunde tas med i
räkningen. Där Antonio med sitt fyr-
fat vaggade töcknet i möte, kunde han
allt mindre föreställa sig, hur det kändes
att sitta upplenad och varm och
hoppfull, någorlunda så där, i solen. Men det
fanns något annat, vidt och sväfvande,
alldeles för svårt för förståndet, bäst
man sökte fånga det flöt alltsammans
bort, som rök under himlen. Det var
om alla orden, som talades, och som
man tyckte betydde något, men så
betydde de ingenting alis, de voro bära
till när man satt i varma stugan och
var glad och vinet rann, de voro som
silfverklockan och paradiset och solen.
Med ens stannade Antonio förfärad
— värdinnan! Hon hade varit
försvunnen, henne hade han glömt, yr och
förvirrad af ledsnad och det oväntade —
det oväntade, som bort vara väntadt —
ja. Allra största kitteln — och inte en
cent! Han finge väl vända om, större
bit än så hade han gått för 5° c. —
säg 30.
Men han rörde sig ej. Dimman, som
glidit längs jorden, hade svällt ut öfver
hela dalens bredd, bortskurit
vingårdarna och husen, höjt sig och fallit öfver
olivskogen, stigit till cypresserna och de
gamla klippborgarna och slukat själfva
Alptoppen. Antonio stirrade på det
blinda glupande, som närmade sig från
alla sidor, han tyckte att det liksom sög
honom till sig . . . Han som intet
hafver, han — honom skall ock . . . åhja,
just detsamma om han inte kom ihåg
orden, fader Giovanni upprepade dem
i söndags, fader Giovannis ord stodo sig
i alla fall längst, meningen var, att det
önade sig inte, ingenting. Och Antonio
gick in i den isande dimman, längre
och längre in, tills den tätnande slog
igen om honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
