Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk lyrik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LYRIK. 493
nar i antitetiska terziner, utan som i de
fast fogade raderna vill återge en mystisk
oändlighetsstämning. Agrells hithörande
diktning är af det slag, som icke har det
primäras och ursprungligas värme. Må
vara, att omedelbarhet icke tar sig uttryck
i sonetter; man vill dock gärna höra något
personligt tonfall, något som har tycke af
nödvändighet och djup inre upplefvelser i
dessa dikter finnes intet däraf. Hvarken i
hyllningsdikterna till Stagnelius,
Bharthri-hari och Lermontov, dem skalden räknar
som sina mästare, eller i de filosofiska
bekännelsesonetterna. Pessimistisk metafysik,
hämtad ur den indiska spekulationen,
utformad i oklanderliga kvadernarier,
resumerad i patetiska terziner — det är ingenting
att. invända, allt är intelligent uppfattadt
och väl skrifvet, men man blir ej tagen.
Det måste hos författaren saknas den droppe
naivitet eller rättare: det oförstörda och
obetingade allvar, som låter skalden glömma
alla läxor och allt reflexionsfödt sträfvande
för att i enkel och omedveten ärlighet ge
sitt organiska jag uttryck och form. All
mystiken i dessa sonetter berör en
egentligen som retorik, inte den gamla
hederliga, bullrande och högröstade, utan en ny?
matt och sjukt hviskande, men i längden
lika tröttsam sort. Kanhända misstar sig
läsaren i fråga om stämningarnas äkthet,
men felet ligger i så fall i den yttre
formen, som icke lyder.
De indiska dikterna intressera mera.
Det är ur en outtömligt rik, yppigt
skönhetsstrålande sångskatt, som Agrell hämtat
motiven till dessa natur- och sinnesberusade
dikter. Man gissar, att hela denna värld
under den moderne skaldens händer fått
en något sentimental anstrykning.
Minnes du varen, kärlekstrånadens
första tvekande drömmars tid,
kokilans sång i Tjaitramånadens
klara leende nätters frid?
Äro månne inte de »tvekande
drömmarna» af nordiskt ursprung, i sin
försagd-het och ovisshet? Den glödande, obundna
och helt och hållet osentimentala
sinnligheten i den indiska lyriken har icke
kommit med i Agrells variationer. Men i sin
helhet ha dessa dikter icke blott poetiskt
värde — utomordentligt fantasifull och
formellt vällyckad är t. ex. »Regntiden» —
utan också ett litteratur- och kulturhistoriskt
intresse, som skulle yttermera ökats, om
några ordförklaringar bifogats. Det är inte
alla läsare som kunna veta, att kokilan är
en indisk gök eller att Ritusamhåra är
årstidernas cykel.
I de öfriga dikterna röjer Agrell ett
vekt och kontemplativt lynne, som icke på
något sätt förmår göra sin egendomlighet
gällande i dikt. Där finnas inga nya anslag,
och där finnes icke heller rytmisk
uttrycksfullhet, själfständig musikalisk ton. Fint tänkt
och diskret utfördt är däremot mycket. —
De öfversättningar, som meddelas på slutet,
bära förnyadt vittnesbörd om författarens
brist på formsinne och versöra. De båda
Verlaine-öfversättningarna äro ju alldeles
hjälplöst olyckliga och öfverträffas endast
af zigenarvisans otympliga och falska
naivitet i det språkliga uttrycket.
Det mest intresserande i Sigurd Agrells
bok prisar mera sanskritisten än poeten.
Hans begåfning ligger i hvarje fall
knappast på det rent lyriskas område.
Det är med glädje man genom att gå
från Sigurd Agrell till Gustaf Ullmans
»Caprifol» konstaterar, att den unga svenska
lyriken rymmer ännu större motsatser än
det svenska landskapet, att den har plats
för vidtskilda luftstrecks flora. Från den
tropiska hettans doftstarka urskogsvegetation
vid den heliga Ganges’ stränder till
västkustens klippiga stränder, där den salta
hafsvinden rasslar i strandhafren och leker
med kaprifolklängena, är steget långt, och
dock är denna dekorationsförändring icke
blott en yttre, utan ett sannskyldigt uttryck
för en grundolikhet i lynne och
temperament, som icke kan tänkas radikalare.
Ullmans lyrik har karaktär, en karaktär
som trots de enkla medel han använder är
starkare än de flesta af hans mera exotiska
kollegers. Det är icke blott den kärnfulla
och redliga skildringen af västkustens natur,,
som ger hans vers egenart, nej, det är ett
med denna natur besläktadt temperament,
som får sitt klaraste uttryck i de
stämningsbilder ur ett ungdomslif med dess lidanden
och dess naturglädje, som bilda den senare
hälften af hans bok. Det finnes i
»Caprifol» knappast en enda dikt, som icke
förmår ge läsaren ett otvetydigt intryck af att
det bakom den ligger en klar och egen
syn, en stark och personlig stämning, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
