Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svensk lyrik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
496 FREDRIK BÖÖK.
fiska skäl grundade öfvertygelsen kan, efter
moget öfvervägande och med förkastande af
motiveringen, tagas för god äfven af kritikern.
»Örnsjö-tjuren» är ett idylliskt epos.
Vår tid tillåter intet annat; dess nöjen och
förströelser, hvardagstillvarons stilleben
kunna skildras på sexfotad vers, och man kan
rent af som i Klinckowströms verk afsluta
hjältedikten med en förlofning, men tidens
verkliga hjältesagor tala inte
hexameterns rustning utan att bli komiska. Tänk,
en riksdagsdebatt, en börsspekulation, en
skilsmässohistoria på hexameter! Oändligt
mera plausibel verkar då en rofylld och
drömmande skildring af lifvets lustfyllda,
oskyldiga högtidsstunder:
Middagen re’n var begynt; från smörgåsbordet och
helan
gästerna dragit sig bort, att njuta den fastare
födan. —
Soppan var redan förbi, och de bjärta,
skarlakansröda
kräftornas manstarka flock hade börjat att glesna
på fatet.
Emellertid är idén att i gemytliga och
humoristiska hexametrar skildra en af
älgjakt och erotik hopflätad brukshistoria af
Klinckowström genomförd med rätt mycken
talang och afsevärd uthållighet. Versen
marscherar åstad ganska taktfast; en och
annan sju- eller femfotad försvinner
tämligen spårlöst bland mängden af välskapade.
Den detaljrikedom och saklighet i
beskrifningen af möbler, vapen och andra
värdeföremål, hvilken utmärkt eposet alltifrån
den urtid, då äganderättsbegreppet stod i
ett färskare poetiskt skimmer än nu,
återfinnes i väl konserveradt skick hos
Klinckowström, likaså de stående epiteten. Det
tar sig rätt lustigt ut med »den mantlade
kulan» som evig omskrifning för
mauser-kula, och den »duglige läkaren
Grönberg» gör som ständigt återkommande
versslut en blygsamt humoristisk effekt.
Smånätta detaljer, väl hopkomna bilder af
homerisk omständlighet, en och annan täck
landskapsskildring, se där hvad som bildar
»Örnsjö-tjurens» hufvudförtjänst. Som
helhet betraktad är naturligtvis dikten den
hejdlösaste dilettantism, torr och grund i
mänskoskildringen, ett välgjordt lekverk med
den lättast möjliga ballast.
Men genom sin saklighet och goda
versformning är den icke desto mindre
ganska underhållande. Det enda man ibland
förargas af är den grufliga jagar-kastanda,
som emellanåt tar sig uttryck, hvilka skulle
vara osmakliga, om de behöfde tas på
allvar. Det ljufva bruksägardottern Eva, som
ser den högsta ära för sin älskade i
jägarebragder, den manlige Harald, som dricker
varmt älgblod, friskt ångande ur den nyss
stupade fiendens strupådror, tirader som
följande:
»Krig är en jättelik jakt, en folkets jakt på sin
ovän,
jakten är kriget i smått, en skola, danande hjältar l
Vet, att det kommer en dag, måhända är stunden
ej fjärran,
då som fordom hon står ibland oss, den blodiga
Hildur.
Ej af snillrika ord de värnas då, våra kuster ...»
— dylikt berör just icke läsaren angenämt.
Eller när det heter om jaktyran:
»Timmar af lågande eld, mer värda enhvar än en
lifstid,
slik som de tusendes lif, som tyna i städernas
rökkvalm,
födda att kämpa tillvarons dådlösa kamp och i
grafven
sjunka grånade ned, fast aldrig dem unnats att
pröfva
lifvets yppersta lust, den fröjden, som jakten och
kriget
ensamma mäkta den dödlige ge — — —»
Sådant är i och för sig oförlåtligt dumt
och är naturligtvis också estetisk svaghet.
En idyllisk värld, där förmögna
privilegierades hela tillvaro går upp i jaktnjutning,
där hundar att dressera och älgar att döda
absorberat allt lifsintresse för en längre tid,
kan naturligtvis göras till föremål för
estetisk betraktelse, men den får då också lefva
som afskild idyll och icke sättas i polemisk
motsats till de tusendes »dådlösa kamp».
Skalden bör inte i den andan betona
motsatsen; hela jägarens förhärligade lif löper
då risk att för läsaren sjunka ned till
lifs-fientligt fjanteri, ovärdigt tänkande
människor, ägnadt att framalstra atavistiska
produkter och monomana taxvänner, men
sannerligen hvarken blifvande soldater eller
medborgare öfver hufvud. Det blir då
också omöjligt att ogrumladt njuta den
estetiska taflan af i och för sig oskadlig
jägarlust och jägarlycka. Estetik och moral
hänga allt för nära samman för att det icke
skulle vara kritiken tillåtet att anställa de
välmenta reflexioner, hvartill Klinckowström^
polemiska jaktidyll osökt inbjuder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
