Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett sjukbesök. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546
GUSTAF ULLMAN.
af personlig tjuskraft och såsom väl
an-skrifven på högsta ort. Han hade
kallats till extra profpredikant utom
forslaget och blifvit utnämnd — trots de
mest ihärdiga sträfvanden af hans
nuvarande kamrater, särskildt prosten
Krämpa. Denne hyste både enskildt och
kyrkopolitiskt groll mot Rodal, hvilken
han betraktade som en lyckoriddare i
kappa och krage. Rodal hade grundligt
fått lara känna sin grannes åsikt och
sinnelag mot honom, och numera
umgingos de icke i onödan. — De flesta
andra prästerna i trakten hade efter
hand böjt sig för det fullbordade och
orubbliga utslaget af öfverhetens nådiga
vilja och så småningom börjat låtsa
försoning med den hatade nykomlingen.
Men Krämpa hade städse förblifvit fast
i det hänseendet som i alla andra.
Alla Rodals närmanden — förmedelst
nyårsuppvaktningar och
middagsbjudningar — hade Krämpa besvarat med
iskallt, afvisande förakt. Han hade aldrig
satt sin fot inom grannprästgården,
sedan Rodal kom dit, och dennes visiter
på Kilnäs blefvo allt sällsyntare, allt mer
påfallande korta. Sista gången han hade
varit inne i Krämpas arbetsrum, hade
familjen i salen till sin skräck hört
prosten ryta och dunka i bordet, som när
han var värst i tagen på sin predikstol
— och strax därefter hade gästen
bråd-störtadt lämnat den farliga platsen och
farit sin väg i skallrande fart. Sedan
den dagen hade de sluppit se honom
på Kilnäs. Men nu var han där igen
— och ville in till den döende.
Lilla Elin Krämpa, den blyga,
allvarliga adertonåringen, tog emot och
kom sig i första häpenheten inte för att
hindra honom att stiga in.
När prostens syster och
husförestån-derska, gamla fröken Beata fick höra,
hvem som var hos brodern, slog hon
ihop händerna, mörk i blicken, blek i
sitt aflånga nunneansikte.
— Men Elin! — utbrast hon —
släppte du in Rodal till pappa? Hur skall
detta gå!
Tryckande tystnad rådde i det
half-mörka sjukrummet, afbruten endast af
prostens ihåligt hackande hosta och hesa
andhämtning.
Hans långsmala, slätrakade ansikte
uttryckte ingenting nytt och
öfverraskande. Det vanliga världsförgätna
allvaret hvilade öfver den höga pannan,
de halfslutna ögonen med deras dunkla,
hårda blick. Endast munnens slutna
drag hade slappnat, så att de vackert
breda och hvita tänderna stucko fram,
som i sömn.
— Hur står det nu till, bror? —
frågade Rodal nästan mildt, där han satt
vid sängen, i full ämbetsdräkt, högrest
och solbränd.
— Hå — tack — sade Krämpa med
svårighet, som icke berodde på hans
kroppsliga tillstånd. Han tycktes i all
sin svaghet fullt väpnad för detta
oförmodade möte med sin svurne fiende.
— Jag har hört, hur det står till med
die — fortsatte den andre förklarande
— och i dag sades det, att du inte
kunde ha många stunder kvar. —
— Många stunder? Många eller få
— det ligger hvarken i min eller din
hand. A — nej. —
Den trötta munnen tycktes småle
förnämt.
— Nej, visst — medgaf Rodal —,
men som det nu lät, så ville jag inte
försumma att se till dig. Jag kunde inte
annat än spänna för och resa hit. —
Krämpa slöt ögonen helt och försökte
nicka. Men Rodal lät honom inte vara
i fred.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
