Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett sjukbesök. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
543
GUSTAF ULLMAN.
ett halftokigt fattighushjon eller en
mäktig kaxe till storbonde. De sjuka
kunde ha ett än så otadligt lif bakom sig,
de måtte snäsa eller bedja, hvilket de
ville eller orkade — ett brott skulle de
bekänn och afbedja, innan Rodal blef
nöjd och gaf dem nattvarden.
Men i detta fall var det frågan om
annat och mera än en tvångstanke. —
Prosten hade ju inte begärt nattvarden
af denne ämbetskamrat, inte sjukbesök
heller. Grannprästen hade kommit
oombedd — och det brott han nu ville
på-dyfla den gamle, hade han säkert själf,
preciseradt i form af en anklagelse, med
sig i bakfickan.
Prosten hade snabbt genomskådat
förföljarens afsikt med detta
öfverrump-lande pinoförhör öga mot öga. Han
släppte näsduken och grep med febril
hast efter ringklockan, som stod jämte
dricksglas och medicinflaskor på
nattduksbordet.
Men den andre bevakade hvarje hans
rörelse och förekom honom. Rodals
stora hand slöt sig fast om den lilla
klockan och behöll den utom räckhåll
för Krämpa.
— Jo, bror Krämpa, ack, jo —
manade han strängt — du har ett svårt
brott att ångra, att bekänna för mig —
att bedja mig om förlåtelse för. Du
har mot mig hyst och närt en hätsk och
oförsonlig bitterhet, du har utan sak,
med ondskefull förhärdelse förföljt mig
i ord och gärning. Ditt samvete slår
dig. Du måste höra dess väckelserop.
Du måste ångra dig! Med bördan af
en sådan synd kan ingen sann kristen,
allraminst en herrans tjänare ingå i–––-
— Beata! Elin! Är ingen där! —
Beata, du!
Den gamle ropade af all sin kraft.
Ådrorna sprängde fram som mörkvioletta
grenar öfver den fuktiga pannan.
Ilande steg och förskräckta
kvinnoröster nalkades utanför i salen.
Kyrkoherden reste sig blixtsnabbt,
ställde ringklockan tillbaka på bordet
och gick, utan att se åt sängen, fort men
värdigt ut ur rummet. I dörren mötte
han fröken Beata och lilla Elin, båda
alldeles afbleknade af skrämsel.
— Jag beklagar! — sade han
bugande och gled skyndsamt ut.
När systern och dottern hunno in
till prosten, låg han orörlig igen, med
ansiktet mot väggen, världsförgätet tyst
som alltid. — Men vid ljudet af Rodals
kärra, som skallrade bort på den
torrbrända landsvägen, gick en ryckning
genom prostens tärda kropp och de
ben-magra händerna knötos, så att det
knakade i dem.
— Hur kunde Elin släppa in den där
till pappa? — mumlade fröken Beata,
doft förebrående.
Utan att svara sänkte flickan
hufvudet så djupt, som om halsen varit
afbruten.
Det blef ängslande tyst, som hade
den onde varit där på sjukbesök och
lämnat efter sig en kväfvande lukt af
svafvel. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
