Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Svensk lyrik. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550
FREDRIK BOOK.
nästan i alla lyser glimtar af en poets
djärft nyskapande fantasi. Lugnt sköna
bilder af nästan antikt tycke möta en
stundom. Två rader som dessa om Helena
äro utomordentliga:
»Minnets förstenade frukt af lifvets ljufvaste blom
äro de smycken du bär, skimrande klara och kalla.»
En stilla och hemlighetsfull skönhet
förmår Lidman gripa i några af sina antika
idyller. Genombäfvad af stämning och
underbar i sin rofyllda enkelhet är en dikt
sådan som »Myt»:
»Ur hafvets stillhet stego de —
och på den våta sanden blefvo deras fotspår
af hafsdagg fyllda och i solnedgången
som pärlopaler skimrande af dunkel glöd;
och nattens stjärnor lika silfverögon
förälskadt spegla sig i deras svaga skimmer. —
Men när den nya gryningssolen kom förklarad,
hvart steg var plånadt ut och död
den glans, som glödt i deras djupa spår. —
Säg, var det hafvets döttrar, eller var det
Selene och Endymion tillsamman,
som vandrat vägen här mot nattens möte ? —
Vi veta ej —
och våg och sol och sand förtiga
sin ljufva hemlighet.»
I en så fulländad och själfall dikt och
i andra, där hans patos får en djup och
stolt lidelses omisskännliga allvar,
uppenbarar Sven Lidman sin poetiska genius
med en klarhet, som allt för rikligt och
allt för oöfverlagdt forsande rytmer
stundom fördunklat.
Anders Österling, som med
»Preludier» gjorde en af de vackraste debuter vår
moderna lyrik har att uppvisa, har med
»Offerkransar» på ett alldeles glänsande sätt
befästat sin ställning. I sin helhet är den ett
afgörande framsteg; det bästa i den ligger
på ett ännu högre plan än »Preludier» och
dessutom är den befriad från de fläckar,
som ännu vidlåda debutsamlingen. Där
fanns i den utom en del oklara och
öfverlastade dikter äfven sådana, där skaldens
krampaktiga grepp oroade och vidrörde
mycket mera än hvad han förmådde
fasthålla i en enhetlig stämning, och där
formens ännu icke till lugn komna och
därför grumliga böljor bortskymde den
verkliga själserfarenheten därunder; det var som
ett sjunket Vineta, doldt af slammiga vågor,
men röj dt af den silfverklang, som för
villiga öron steg ur dunklet. Här, i
»Offer-kransar», ligger ro öfver vattnen, en
strålande och genomskinlig ro, som låter
djupets skatter uppenbaras äfven för skumma
ögon.
Kanske dröjer något af oklarheten kvar
i sådana dikter som »Tidens vision».
Enstaka rader glänsa, men som irrbloss. Men
å andra sidan, hvilket kristallflöde i dessa
strofer:
Dagen vill du länka
till en krans af timmar,
vard att stilla sänka
på en altarsten —
mogen är din skänk, om
sorgens tecken glimmar
som ett daggens stänk om
hvarje gyllne gren.
Ögon, som ha lidit,
glänsa sist som renast,
sår, som länge svidit,
bli till värn en gång.
Om du famnen bjuder
som ett barn allenast,
hvart du lyssnar, ljuder
vackra ekons sång.
En så underbar lätthet i det
musikaliska uttrycket, en så genial säkerhet i den
skenbart mest sorglösa och mödobefriade
improvisation föra tanken till Fröding. Det
är långtifrån påverkan, men själfva den
klockrena klangen, tankens fria och
spänstiga vandring genom versraderna, där
svårigheterna upplösa sig och hindren osökt
forma sig till triumfbågar — den rena
poetiska formens Aladdinsgåfva, som
Fröding ägde i rikaste mått, har äfven
kommit Österling till del i hans lyckligaste och
största ögonblick.
Österling förnimmer tillvaron framför
allt som andakt. Fenomenens rörliga
mångfald skall koncentreras till
förklaringsögonblickets allfamnande stämningsenhet, skall
stillna till den stora ro, som har öra för
allt lif, och som dock hvilar harmoniskt i
sig själf, för att kunna lösa sig i
strömmande rytmers välljud och skönhetssynens
spel af linjer och ljus.
Hvad helst jag möter, slipper ej förbi mig
förr än dess oro blifvit stillhet i mig.
Denna diktens andakt är icke därför
verklighetsskygg eller
verklighetsfrämmande. Lifvets alla realiteter lefva i Österlings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
