Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur bokmarknaden - Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR BOKMARKNADEN.
559
i boken det nedärfdas och det folkligas talan
såsom endast en frisinnad svensk aristokrat
kan göra det.
Hennes folklighet är icke något »socialt
intresse» i allmänhet utan har en bestämd
och inlefvad prägel af landsbygdskärlek.
Rörelsen åter till landet är helt efter hennes
ända, och hon kämpar för den icke med
känsloutbrott men med ett fint begripande
och en praktisk blick, hvarpå läsaren själf
ur boken må hämta fullt af exempel. Det
visar sig här, att det rena svenska språk
jag hos henne anmärkt varit medvetet
efter-sträfvadt. Hon försvarar förnuftigt våra
folkmål som stilistiska lånekällor med
hänvisning till deras förmåga att sammanfatta
och individualisera. I förbigående: hon
hade bort öfversatta ett par språkprof, som
hon anför: »simme» och »tykännas»; det
finns många som äro mer ursäktade än
undertecknad för sin okunnighet om hvad
dessa betyda.
Om man jämför Ellen Key med de
manlige talemän som landtlifvet haft hos
oss på de sista åren, är det slående, hur
mycket hon, den — som bekant — typiskt
hysteriska kvinnan, ligger öfver i måttfullhet.
Hos henne möter man ingen
diktarförban-nelse öfver storstaden men väl en klok
varning att ej »lägga städerna på landet»
och därigenom förstöra det bästa hos både
stad och land. Likaså är hon fullt fri
från öfverdriften att vara nöjd med allt,
bära det är folkligt. Det är icke
stillastående renodling, det är själfständig
utveckling hon vill skänka folkets
konstskicklighet och kultur. Hon är nästan för sträng
mot nutidens förkärlek för det gamla och
allmogeaktiga, när hon förklarar
folkdräkternas återupptagande som hopplöst. Hon
vill ju demokrati i klädsel sättet, men det
är just detta som vinnes genom att
landt-folket antar den moderna och stadsfolket
den gammalmodiga dräkten samt därvid
båda lara använda båda dräkterna.
Likaledes kan man väl tillåta sig en skygg
undran, om det verkligen är så omöjligt,
som Ellen Key tycks anta, att få våra röda
bondstugor praktiskt och tidsenligt inredda.
Hennes aristokratism visar sig i den
bestämda front hon gör mot hvarje
konstvärdets förringande i afsikt att smeka folkets
outvecklade smak. Samma läggning röjer
hon i en enkel men typisk smakfråga, när
hon säger ett par sunda ord om den
böjelse för slangord, som man äfven finner
hos en del — visst icke alla — moderna kvinnor
såsom en frukt af deras akademiska studier.
Ännu viktigare är den klara blick för faran
af Öfverdrifven individualism på stilens
område, som hon här yppar. Hon vet, att i
upprepningen, den i oändlighet fortsatta
upprepningen, ligger en stark stilskapande
makt; hon inser värdet af enhetlighet i
dräkt icke blott hos hvar och en särskildt
utan lika mycket hos många tillsammans;
hon hånar det moderna
individualitetsraseriet i Tyskland. Allt det hon säger om
modern konst ger ej endast ett rikt fång
af värderika upplysningar, det är också
alltigenom välgörande sundt i omdömet. Man
kan svårligen tänka sig en mera slående
vederläggning af det filosofiska anathemat
mot hennes »kult af raffinerade
sinnesintryck», hennes egoistiskt aristokratiska
njutningslusta, än föreliggande bok.
Ändamålsenlighet, enkelhet, ärlighet äro hennes
grundläggande skönhetsbegrepp, och det enda hon
fordrar af alla är ödmjukhet i
konstomdömet, så länge det är oskoladt. Hos de
»kulturodlade» fordrar hon dessutom smak,
men denna »naturens gåfva åt de få» har
hon såsom anlag funnit hos bönder och
arbetare såväl som hos doktorer och
konstkritiker — men kanske se dessa senare
just däri en »förgripelse på
människovärdet».
En aning om allt det förträffliga boken
rymmer får man endast genom att köpa
och läsa den. Dess mest skönjbara
ensidighet är densamma som i »Lifslinjer»:
motviljan mot rent vetenskapligt tänkande. Jag
menar ej alis, att Ellen Key af naturen är
obekväm för dylikt tänkande, men hon har
ingen riktig sympati därför. I sin
brinnande danskhetsbeundran har hon tagit för
starkt intryck af danska folkhögskolans
arbetssätt. Hon vill ha folkbildningen
praktisk och lefvande, vill ha personlig påverkan,
vill låta känslan svalla ut. Ja väl, men
det är farligt — ej minst för
skönhetssinnet — att göra allt för gladt och för lätt.
Den danska »Trädstudie» hon (sid. 13 ff)
berömmer, innehåller snällt gjorda
iakttagelser, men den bärande stämningen är
skäligen allmän och medelmåttig. De
uppsatsämnen, som en — naturligtvis tysk —
lärare under hennes ljudliga bifall gifvit
sina gossar, äro typiskt flickaktiga ■ vardande
män ha annat att göra än att skrifva »un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
