Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - För trettio silfverpenningar... Af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S84
JANE GERNANDT-CLAINE.
»Det är som en fantasi, allt det där
om Venedig», utbrast hon plötsligt. »Jag
tycker det är så långt borta.»
Han log, och det föreföll henne att
en vansinnig kunde ha yttrat de orden;
hvad de hade för mening förstod hon
inte alis, men han tycktes förstå det.
»Det är ni också», sade han, »ni lefver
själf i en värld af dröm och dunkel.
Jag tänker ofta på er, Elena Mikailovna,
vill ni höra en historia?»
»En historia?»
»Ja. I morse hade jag besök af min
vän prokuratorn. Han berättade, att
någon sett husets informator ta en större
sedel, som låg framme på bordet i
måndags. Det var nu ingenting märkvärdigt
i det, men det typiska är att mannen
aldrig kunde öfverbevisas om att han gjort
orätt, eftersom han hvarken brutit upp
kassaskåp eller ens öppnat en låda . . .
Min vän prokuratorn påstår, att det är
äkta ryskt, men han har utländskt påbrå.
För ögonblicket kan det äkta ryska
sägas vara liktydigt med det ofördelaktiga
och fula, åtminstone i utländingens ögon.
Jag tänker annorlunda, Elena Mikailovna.
Jag tänker på er.»
»Ers excellens —»
»Elena Mikailovna, vi ha inte mycket
att glädja oss åt i dessa dagar — det
gör det vackra vi möta dubbelt dyrbart
för vårt hjärta . . . När jag stoppade de
där sedlarna i kuvertet var mitt uppsåt
kanske inte fullt ädelt, jag ville göra ett
försök, men jag ber er — tänk inte sämre
om mig än jag förtjänar. Jag vet hur
svårt det är att taga sig fram, när
samhället ställer sig så afvogt som det gör
mot er och era studentkamrater. Jag
hyser medlidande med många af dem,
det är ryssar, ryssen blir så lätt ett
offer. Förstår ni hvad jag menar?»
»Ja, ers excellens, jag tror att jag
förstår det», sade hon, men hon såg inte
på honom, hon såg ned på sina händer.
»Märker han hur de darra, är det ute med
mig», for det genom hennes hufvud. »Hvad
gör jag, hvad vill jag, hvarför sitter jag
här? Jag kan inte tänka, och ända säger
jag ord, som ha mening för honom och
som skulle ha mening för mig, om jag
inte förlorat sammanhanget mellan mig
själf och begreppen, men jag hör hvad
han säger, och jag fattar det. Honom
fattar jag.» Ett par minuter satt hon
alldeles tyst och såg ut framför sig; han
talade om utvecklingen i Ryssland, och
hon hörde honom säga, att den skedde
stötvis. I hans tanke var det uttrycket
för det mest ryska hos ryssen, det som
gör att åratals overksamhet plötsligt
bryter lös i förödelser och våldsdåd och
mord. »Vi ha alla något af en Hamlet»,
smålog han, »vi grubbla länge och vårt
grubbel står kanske vansinnet nära — se
hur sjuk och uppfrätt intill roten vår kraft
till handling ofta är! Ni skall veta, Elena
Mikailovna — olyckan är att man blåser
upp ryssen med den giftigaste af alla
gaser: ord. Hela det ryska riket är så
laddadt med fraser, att man bära undrar i
hvilket horn ballongen skall springa
sönder. Dithän går det naturligtvis af sig
själft, genom en utvecklingens
inneboende Iag, ingen behöfver göra något till
den saken, och det är stor tur. Ingen
förstår att handla.»
Det kom intet ljud öfver hennes
läppar, men han betraktade henne med det
ljusa uttryck hans blick understundom
kunde få: »Enligt er uppfattning är jag
naturligtvis en omöjlig tjinovnik, som
inte ser längre än näsan är lång, men jag
ber er — tro inte, att jag tillbringar mitt
lif utan att tänka eller att kastens
orättvisor gjort mig blind. Jag förstår till
exempel de upproriska bättre än ni inbillar
er, och vet ni hvad det är för en känsla
hela rörelsen framför allt inger mig? Det
skall jag säga er. Det är medlidande.
Låt mig använda ett uttryck ur Evan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
