Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giosue Carducci. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIOSUE CARDUCCI.
609
öron, hvilken då, utan att på minsta vis
röras af mina ärliga sår, dömde mig, gunås!
till långvarig arrest för hvar gång,
hvarunder han emellanåt uppenbarade sig för att
gå igenom mitt latin med mig och lämnade
åt mig på bordet tre böcker, i det han
allvarligt och torrt sade: »Läs i de här,
och öfvertyga dig om, att det klassiska
taratantara* icke duger i våra tider». De
tre böckerna voro: Alexander Manzonis
Katolsk sedelära, Människans plikter af
Silvio Pellico, och Den helige Josef
Cala-sanzios** Lefverne af en viss pater Tosetti
(tror jag) från förra seklet.
»Hvad det var för en idé af min
man-zonianske far att ge den Katolska
sedeläran åt en pojke att läsa, det vet jag inte;
men väl vet jag, att från den stunden och
långt framgent katolsk sedelära och
munkar, människans plikter och helgonlegender
voro för mig sak samma, och jag hatade,
jag hatade de böckerna med ett
katilina-riskt hat. De inneburo för mig späkningen,
ensamheten, saknaden af frihet och luft
och strid, hungern efter stor litteratur, ett
nytt tullianskt fängelse.»
Trots allt var detta dock en lycklig
tid.*** Men den tog ett slut, då familjen år
1849 flyttade till Florens och unge Giosue
sattes i pension hos Scolopierna; det är
troligt, att den vakne och brådmogne
ynglingen ej trifdes synnerligen väl i denna
instängda klosteratmosfär, men äfven hela
det florentinska samhället måtte hafva gjort
på honom ett lika osympatiskt som
outplånligt intryck, om man får döma af spridda
yttranden och isynnerhet af den ytterligt
föraktfulla straffpredikan han håller för
stadens innevånare ännu så sent som 1878
(Opere 4, 305, 6) och som i nedgörande
ironi sluter sig fullkomligt till Dantes ut-
* Ordet förekommer en gång i hela latinska
litteraturen och bildades af Ennius för att
efterlikna trumpetens klang-:
At tuba terribili sonitu taratantara dixit.
** Han var den förste som grundade en
friskola för fattiga barn (i Rom 1597); denna
kallades därför Scola pia, hvaraf namnet Scolopii för
medlemmarna af en kongregation, som sedermera
stiftades för att verka för samma ändamål.
*** Ytterligare detaljer därom, liksom om
Car-duccis följande lif, finnas i fröken Aline Pippings
såsom inledning till hennes öfversättning af Valda
dikter (Sthlm 1894) lämnade lefnadsteckning,
hvilken synes innehålla direkt af skalden själf
meddelade uppgifter.
GIOSUE CARDUCCI I 85 7.
fall mot florentinarna (i Pur gatorio 6,127
Efter väl förvärfvad doktorsgrad trädde
Carducci ut i lifvet på egen hand och fick
genast anställning som lärare i högsta klass
vid läroverket i San Miniato; i Le Risorse
di San Miniat o al Tedesco har han på
ett mycket gladt och lustigt sätt beskrifvit
sin vistelse där; men den vardt dock ej
så synnerligen långvarig, ty med
ungdomlig öppenhjärtighet hade han fört till torgs
sina frisinnade idéer, hvilket emellertid
beredde honom så mycket obehag, att han
en vacker dag 1858 öfvergaf alltsammans
och återvände till familjens sköte i Florens.
»Och skulle jag nu säga hur jag lefde,
torde jag finna det kinkigt nog; somliga
gånger, tyckes det, och kanske bära en
enda gång, lefver man vid en viss ålder
af intet». Enskilda lektioner och arbetet
åt förläggaren Barbera, som då utgaf ett
miniatyrbibliotek af italienska författare,
inbragte emellertid ett, om än knappt,
dagligt bröd åt honom själf och, sedan fadern
dött tidigt på våren 1859, efterlämnande
i reda penningar en förmögenhet af tio
paoli (nätt och jämt fyra kronor), äfven åt
familjens kvinnliga medlemmar. På nyåret
1860 skickade honom den toskanska
regeringen att undervisa i grekiska och latin
vid lyceet i Pistoja, och längre fram på
samma år kom så den hedrande
utnämningen till universitetet i Bologna. Därmed
torde han väl få anses ha trädt ut ur den
Ord och Bild, /jw årg.
39
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
