Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Giosue Carducci. Af Edvard Lidforss. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6l2
EDVARD LIDFORSS.
Poesie di Giosue Carducci MDCCCL—
MCM, d. v. s. hans skaldeverksamhet
omfattar jämnt det förra seklets hela senare
hälft och har börjat redan så tidigt som
i hans fjortonde år. Samlingen
innehåller icke färre än 372 dikter, alla lyriska
på ett par undantag när, hvaribland den
stort anlagda La Canzone di Legna?zo,
hvilken ty värr ännu blott har en af
tretton stanser bestående första del; man må
hoppas, att skalden må finna tid och krafter
att fullborda sången öfver ett så anslående
ämne som de norditalienska städernas seger
(den 29 maj 1176) öfver en främmande
våldsherre, hvilken den gången var ingen
mindre än Fredrik Barbarossa.
Denna väldiga skara af dikter har
skalden själf ordnat i följande grupper:
1. Juvenilia, i sex böcker;
2. Levia Gravia, i två böcker;
3. A S at ana;
4. Giambi ed Epodi i två böcker;
5. Intermezzo ;
6. Rime miove, i nio afdelningar;
7. Odi barbar e, i två böcker, med ett
bihang af öfversättningar från Klopstock
och Platen;
8. Rime e Ritmi: samt slutligen
9. Delia Canzone di Legnano parte I.
Juvenilia omfattar åren 1850—1860,
och det är då lätt begripligt, att de bära
och måste bära spår af att vara verkliga
ungdomsdikter. Inflytandet af romerska
skalder framträder tämligen tydligt, och ett
och annat af dessa stycken påminner i ton
och ande rätt mycket om Horatius eller
Catullus, desto mer som den antika
mytologien gör sig så starkt gällande, att där
till och med förekomma odén till Phoebus
Apollo och till Diana Trivia. Och visst
skulle anmärkningar kunna göras, men det
är alldeles öfverflödigt, ty ingen har varit
en strängare fader mot sina barn än
Carducci mot dessa sina förstfödda (se IV 65,
66); vore det fråga om att nu ge ut dem
för första gången, skulle han förmodligen
ej kunna besluta sig därtill, så höga
fordringar ställer han nu på konsten, ja han
finner till och med många af dem puerili.
Ja visst, må så vara; men hvad kan man
mera begära af en 14, 15 års pojke?
Äfven han har ju vuxit till i visdom lika
så väl som i år, och det vore för visso
mycket att beklaga, om sånger, burna af
ett så starkt fosterländskt patos som t. ex.
AgV Italiani, A V itt or io Emanuele, Alla
Croce di Savoia, de repeterade In Santa
Croce m. fl. skulle hafva uteslutits ur
samlingen. A andra sidan tar sig samma
patos emellanåt nästan våldsamma uttryck af
förakt för sådana skalder, som ännu spelade
utnötta manzonianska och andra melodier
på sina gamla ostämda strängaspel, »quelle
forme crepuscolari di salci piangenti, che
erano i romantici, semoventi all’ aure delle
arpe eolie od angeliche» : tiderna voro
sådana, att endast ett slags poesi var
berättigad, den som besjöng Italien i mot- och
medgång, i väl och ve. Till dessa
straffsånger, som man väl må kalla dem, höra
At poeti, Ancora ai poeti, den ettriga
Alla musa odiernjssima, m. fl. Äfven
förekomma skarpa utfall mot enskilda personer,
såsom t. ex. mot Fanfani, som visserligen
drog det kortare strået i den bittra fejden
om äktheten af Dino Compagnis krönika,
men arten af hans mellanhafvande med
Carducci framgår icke ur sången eller
någon därtill hörande not och torde därför
ej heller intressera publiken. Och i
allmänhet kan det sägas, att ej så få af
Carduc-cis dikter beröra så specifikt italienska
förhållanden, att de undandraga sig ett fullt
förstående af det stora flertal af främlingar,
som ej sitta inne med särskild kännedom
om Italien och dess inre historia under det
senaste halfseklet.
Levia Gravia, som omfattar decenniet
1861—71 (i de äldre upplagorna endast
1861—67) vittnar om en betydligt minskad
poetisk produktion och karaktäriseras af ett
missmod, som tar sig ett vältaligt uttryck
i företalet, dateradt den 27 juli 1881 (då
skalden fyllde 45 år) och numera inrymdt
i IV 117 —144. Det nya italienska riket
var icke i hans smak, ty allting var så
fult: uniformerna, riksvapnet, frimärkena;
ja, äfven den rådande poesien behagade
honom ingalunda. »Jag hade ända en kort
tid gjort mitt bästa för att sporra min
idealisms Rosinante . . . Men det var ej möjligt:
den magra kraken haltade visserligen, men
han visade likväl tänderna och slog bakut
och ville bitas; han gaf sig af ifrån vägen
för att skubba sig mot häckar och äta tist-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
