Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En nationalhelgedom. Af Cecilia Bååth-Holmberg. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
638
CECILIA BÅÅTH-HOLMBERG.
uppfostrade barn så konstnärliga och
med så höga karaktärer som de båda
syskonen Theodor och Emma.
Af alla dessa föremål vill jag endast
nämna ett par: först den annotationsbok
— med vördnad ur glasskåpet
framtagen af min nye vän och af mig med
andakt betraktad — som Theodor
Körner bar i sin bröstficka under hela
fälttåget och hvari han, på hästryggen eller
vid bivacken, nedskref sina berömdaste
dikter, kända under namn »Schwert und
Leyer», dikter som både då och många
gånger senare eldat hans landsmän till
mod och dödsförakt, då det gällt
fosterlandets ära. Med Webers musik ha de
gått öfver världen; också vi här i
Sverige känna dem väl i deras försvenskade
eller i deras ursprungliga form: hans
mäktiga krigsbön »Våter, ich rufe Dich»;
hans eldiga sång till de »svarta ryttarna»
(den Liitsowska frikåren hade som
bekant helsvarta uniformer): »Was glänzt
dort vom Walde im Sonnenschein ? —
Es ist Lutzows wilde verwegene Jagd»,
och många andra, framför allt hans
»Schwertlied», bokstafligen hans
dödssång, hans sista, i denna lilla bok
nedskrifven med blyerts ett par dagar innan
han stupade och af honom själf och
hans kamrater eldigt sjungen natten till
den dag, då han fann döden.
Det är en sällsam tillfällighet, att
blodet från det dödande såret utan att
utplåna skriften starkast genomträngt det
blad, hvarpå han skrifvit ofvannämnda
bön, hvars sista strof är denna:
Gott, Dir ergeb ich mich.
Wenn mich die Donner des Todes begriissen,
Wenn meine Ådern geöfifnet fliessen,
Dir, mein Gott, Dir ergeb ich mich.
Våter, drum ruf ich Dich!
Med denna vers ljudande än i mitt
öra betraktade jag tyst och gripen den
unge diktarens svarta adjutantuniform
med hålet efter kulan; där bredvid hänger
hans luta, på hvilken han skickligt
spelade för kamraterna till sina sånger, och
hans svärd, som han så tappert förde,
båda smyckade af en eklöfskrans af
silfver, på museets invigningsdag skänkt
af Dresdens unge män.
Vid dörren står Webers klaver,
detsamma från hvilket Körners krigssånger
först ljödo i sina berömda melodier,
och där innanför är dr Peschels
arbetsrum.
Under en urgammal yfvig ek i
Wöb-belin (i Mecklenburg) och invid själfva
slagfältet, där han stupade, ligger den
unge Körner begrafven. Så småningom
samlades alla hans kära hit — utom
hans brud, Antonie Adamberger, hvilken,
många år senare gift med en annan,
dock aldrig glömde sin ungdoms
trolofvade, hvars graf hon in i åldern ofta
besökte och smyckade. Men hans far,
hans mor, dennas syster Döra och hans
egen syster Emma, alla hvila de
tillsammans med honom under eken.
Då jag sista gången med smärtfylld
saknad sade farväl till Körnermuseet,
arbetsrummet därinne och dr. Peschel,
det höga minnets trogne vårdare, gaf
han mig en väl pressad kvist af denna
ek till hågkomst.
Det var en varm klang i hans röst
och eld i hans ögon, då han i
afskedsstunden yttrade som summan af sin
lifs-erfarenhet:
»Ja, ett idealt mål att helt och o
splittradt lefva för — det är lifvets fulla,
hela lycka.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
