Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Minnesruna öfver Alfred Wahlberg. Af Olof Hermelin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
OLOF HERMELIN.
FJÄLLBACKA I MÅNSKEN. OLJEMÅLNING AF ALFRED WAHLBERG (l88l).
/ Furstenbergska samlingen i Göteborgs museum.
Det har i dessa dagar sagts om
Wahlberg, dels att han först efter ankomsten
till Paris blef naturmålare, dels att han
alltid varit romantiker.
Det ligger någon sanning i
påståendet, och likväl är det till viss grad
skeft.
Wahlberg såväl som andra
Diissel-dorfare hade ju befattat sig med
naturstudier ofta af mera ingående art än en
del nutidsmålare, som ur sitt inre
medvetande framkalla bilder med föga
frändskap till naturen, men de förra drogos
med ett arf som skadade dem och som
de hade svårt för att fria sig ifrån, jag
menar den bruna såsen, hvarjämte
maneret var sött, slätt och oljetrycksartadt.
Det ville mod till att bryta med ett
gammalt och invandt åskådningssätt, och
Wahlberg fick mod sedan han kommit
till Paris.
Detta bekom honom till en början
illa här hemma. Han skickade en
vacker dag en vårbild hit till Stockholm —
»Blommande fruktträd». Jag för min del
tyckte mig vid betraktandet känna solens
milda värme, höra vårvindens sakta sus
och det surr, som humlor och bin
åstadkomma, när de fara från blomma till
blomma. — Tvifvelsutan ett af de bästa
landskap som Wahlberg målat. Men
nu var det slut med hans förra
popularitet. Lian var den förlorade sonen, och
en storm af anmärkningar haglade öfver
såväl konstnär som konstverk. Denna
hårda kritik verkade på den känslige
Wahlberg som verkliga hagel, och taflan
fick del af hagelskuren på så sätt, att
den blef genomskuren af en knif, förd
af upphofsmannens hand. Man var ju
här hemma icke van vid en frisk och
sann färg, man vågade icke se på
naturen med öppna ögon, och man
brännmärkte den, som på duken ville öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
