Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Stéphane Mallarmé. Af Anders Österling. Med 2 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEPHANE MALLARMÉ. 653
Francis Vielé-Grieffin, sedermera så
afhållen för sina skära och daggdoftande
diktcyklar, hit kom Georges Rodenbach,
Briig-gepoeten, hvars stofer spegla den
ålder-skymmande staden med samma ömma
klarhet som dess egna kanaler, hit kom Stuart
Merril, hvars vers är som skurar af
ädelstenar, hit kom Pierre Louys, Afrodites
trogne präst och leende hymnsångare, hit
kom Paul Claudel, den ännu för litet kände
monumentale dramatikern, hit kom Marcel
Schwob, den subtile och samvetsömme
prosalyrikern, hit kom Theodor de Wyzewa, den
välutrustade och finbildade kritikern, samt
många andra. Hänförda lyssnade de till
mästarens melankoliska konversation i den
svagt upplysta lilla salongen vid den tysta
gatan, och när den allt förstående, allt
vetande och allt älskande lät sin vackert
lysande blick hvila på de tysta bröderna, kände
han säkerligen, att åtminstone här var han
vördad och älskad. Cigarettslingorna lyfte
sig kring de gula ljuslågorna, mästarens
händer rörde sig då och då i saktmodigt
antydande rörelser vid utläggningen af någon
nyss uppläst sonett, och när han uttalade
någon upphöjd opinion föll kanske den
gråsprängda hårlocken ned öfver hans breda
hvita panna. Som han stod där, den något
satta gestalten med de något britanniska
maneren, minnas honom de utvalda gästerna,
och i dessa oförgätliga aftonsamtal bevara
de med stilla brinnande saknad
uppenbarelsen af en genombildad, ömtålig,
sällsynt och märklig ande . . .
De sista åren af hans lif finna vi honom
bosatt i Valvins, i ett litet hus vid
Seinestranden, nära Fontainebleau. Här
framlefde han i ensligt umgänge med sina
älskade senlatinska författare några vemodigt
skimrande år i skötet af det silfverljusa
flodlandskapet. Den 9 september 1898 rycktes
han bort efter tre dagars sjukdom. Ingen
har skönare än Francis Vielé-Greffin uttryckt
den sorg, som vid detta dödsbudskap grep
alla, som kommit i beröring med Stephane
Mallarmé:
Si Ton te disait: Maitre !
Le jour se leve;
Voici une aube encore, la méme påle;
Maitre, j’ai ouvert la fenétre,
L’aurore s’en vient encor du seuil oriental,
Un jour va naitre!
— Je croirais t’entendre dire: Je réve.
Si Ton te disait: Maitre, nous sommes la,
Vivants et forts,
Comme ce soir d’hier, devant ta pörte;
Nous sommes venus en riant, nous sommes la,
Guettant le sourire et 1’étreinte forte,
On nous répondait: Le maitre est mört.
Det är heller icke svårt att förstå, hvilket
tomrum han efterlämnade. Han har kallats
le type ab s o lu du poete, och han var det
Genom sin osvikligt inriktade viljekraft och.
sitt i särskild mening själfmedvetna uppsåt
är han ett högtstående föredöme äfven för
dem, som ej i öfrigt kunna följa honom.
Stephane Mallarmé visste, att samma plikt
han fullgjorde mot sig själf, när han utan
tvehågsna sidoblickar gestaltade sin hjärnas
visioner och sina drömmars dunkla härlighet»
fullgjorde andra genom att, glömska af sina
hypokritiska fördomar, söka tillägna sig de
diktskatter, han erbjöd dem. Detta gaf
honom modet, och så står han nu kvar i
tiden, en oroande företeelse med sitt själiska
leende, en saktmodig ärkefiende till
själf-klarhetens beskäftiga apostlar, en oförstådd
idé, en hero.
Som redan antydt kan Stephane Mallarmés
produktion delas i tvänne hufvudgrupper,
och tidsgränsen mellan dessa kan sättas
ungefär till år 1885. Efter denna tid
ingick det i hans intentioner att med alltför
ängslig omsorg inveckla sina diktskatter i
byzantinska brokadskrudar och hermetiskt
förvara dem i skrin med syntaktiska
lås-smiden. Innan man nödgas resignera inför
uppgiften att analyserande intränga i denna
utvecklingsfas af hans diktarverksamhet, bör
det dock sägas till hans försvar, att mången
före honom, Racine bland andra, drömt
om en sådan helt frigjord, fritt sväfvande,
underbar poesi, som sagt farväl till all
gemensamhet med de grofmälta språklagarna, och
som alltigenom är komponerad af nyfunna
och musikaliska epitet. Men känslan af
språkets armod och ålderdom, som i
modlösa stunder hemsöker så många af ordets
konstnärer, härleder sig dock ur ett
subjektivt vanmaktstillstånd och förbytes med
rätta i en känsla af skamsen otacksamhet,
så fort intuitionens första stråle spelar in
öfver de nyss så gråbleka ordkolonnerna.
Det urval ur sin lyriska produktion på vers
och prosa, som Stephane Mallarmé själf
ombesörjde med Vers et Prose, som utkom
1893 och som innehåller hans bäst bärande
skapelser, är också mest hämtadt ur hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
