Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - August Bondeson. Af Klara Johanson. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66o KLARA JOHANSON.
Fot. Steen Möller, Göteborg.
AUGUST BONDESON.
kunde umgås i all kamratlighet med
skomakarns lärde »Agust», men så ritade
också Agust af dem i naturlig storlek och satte
dem i en bok.
Ursprungligen följde Bondeson vid
upptecknandet af sagor en sträng lingvistisk
teori. Dialekten skulle till punkt och pricka
återges så långt ske kunde utaf användning
af landsmålsalfabetet — kursiveringar och
fetstilstyper fingo ersätta de felande
ljudbeteckningarna. På detta sätt har han
genomfört sina Halländska sagor, ett
utomordentligt lyckadt språkprof men tyvärr i det
närmaste onjutbart för uppsvenskar utan
dialekt-forskarintresse. Det vore annars ytterst
underhållande att höra en stockholmare
fram-bräka dessa vidunderliga diftonger, mig så
heligt kära.
Bondeson fann genast, att han räknat
miste, och antog en kompromissmetod, som
han sedan alltjämt fasthållit. Vid flyktigt
påseende kunna hans öfriga sagor och
historier tyckas affattade på riksspråket, men
i själfva verket uppvisa de icke blott en
betydande mängd dialektglosor utan
framför allt en tanke- och satsbyggnad, som
stammar direkt ur allmogens naiva
berättarkonst.
Så te sig Svenska folksagor, till stor
del samlade i Halland äfven de, men tillika
vittnande om författarens byteståg i
åtskilliga andra provinser, och Historie gubbar
på Dal} Bondesons bekantaste arbete af
detta slag. Till denna boks popularitet ha
väl de utförliga och omväxlande
ramberättelser, i hvilka sagorna infattats, icke litet
bidragit.
Här redogör författaren med ett
högtidligt och exakt allvar, under hvilket
spjufver-leendet någon gång allra som lättast
skymtar, för sina sagesmans hemvist, utseende,
familj och lefnad, antecknar sorgfälligt alla
omständigheter vid sina besök hos dem och
låter dem gärna samtalsvis röja sin art, innan
han på allvar öfverlämnar dem ordet.
Enhvar har sitt manér att förtälja, och
Bondeson speglar troget dem alla. Det är inte
lätt att afgöra hvem som spelar första fiolen
här — landsmålaren eller bondenovellisten.
Hos Bondeson hänga dessa två så intimt
ihop, att den ene aldrig framträder utan
att den andre åtminstone syns tätt bakom.
Hans tidigare halländska
folklifsskild-ringar, de små anspråkslösa häftena Jon i
Slätthult och Marknads gubbar på
Sjönevad, utgöra en serie raskt ochj uppsluppet
tecknade komiska bilder, tämligen formlöst
hopfogade, utan försök till komposition och
afrundning. j
Under årens lopp har han i flera större
samlingar fullföljt sin outtömliga
hembygdskrönika och meddelat en ganska allsidig
kunskap om de liffulla socknarna Glimminges
och Kröplinges inbördesförhållajiden.
Ämnessfären har han själf karaktäriserat som
»höns och käringar, skräddare, skomakare,
båtsmän, rackare, eldvapen, lergökar,
kält-ringar och brännevin m. m. sådant».
I dessa historier står halländingen, så
den bofaste bonden som den strykande
tattaren, evinnerligt porträtterad. Idealiska
äro ingalunda hans drag. De egenheter,
som skarpast inpräglas, äro den beryktade
böjelsen för mordvapen — i Halland
heter det ju: »Kom pågar, så ska vi gå ut och
slåss på knifvar och ha så roligt så roligt så»,
— spritkärleken, de hårda skallarna och
den flytande svadan. Dessa mänskor
besitta ett munläder, som synes kunna hålla
längre än de själfva, de kosta gärna på
femtio ord där tre vore nog, och af
tillmälen äga de en svindlande repertoar. Man
tappar andan af att bära läsa deras tirader.
Eljes lägger Bondeson nogsamt i dagen, att
ett mera koncentreradt uttryckssätt
motsvarar hans personliga smak. Som berättare
ertappas han sannerligen icke med longörer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
