Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Töcken. Af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TÖCKEN
Af OSCAR LEVERTIN
Tung står den hvita dimman,
dit nu min kvällsstig för,
och genom täta imman
jag dagens röster hör.
Så sång i skymningstimman
förflyktigas och dör.
An allt förnimms i bruset
af människor, som brådt
af sten och dröm i gruset
sig bygga sköna slott
och gråt och skratt i ruset.
Men allt så fjärran blott.
Af jublet och af kifvet
mig endast ekot når.
Ett språk i tecken skrifvet,
som man ej mer förstår,
tycks drömmen mig om lifvet
Snart dimman täckt allt spår.
Dock hjärtat slog! Ack, kalla
mig icke mer, du röst,
som kärast var af alla!
Ej glöd finns i mitt bröst.
Jag skall dit blad, som falla>
församla sig till höst.
Det var den sista stämma
som ropade mitt namn.
Nu kan mig intet skrämma.
Len sluter dimmans famn.
I töckenbo är jag hemma.
I töckenland får jag hamn.
Voxenkollen 3 aug. 1902.
m
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
