Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett blad ur den svenska dramatikens historia. Af Lotten Dahlgren. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
LOTTEN DAHLGREN
ett litterärt biträdes befattning hör bl. a.
det ganska delikata varfvet att å de till
teaterdirektionen inlämnade pjeserna
verkställa behöfliga förkortningar, ändringar,
tillägg och språkförbättringar, en
uppgift som sätter honom i förbindelse med
och ofta i en mindre behaglig
mellanställning till författarna. Direktionen gaf
således åt sin »litteratör» uppdraget att
söka lämpa sorgespelet Erik XIV för
scenen och att, efter de här beskrifna
fataliteterna, förhandla med den redige
författaren. Att det sätt, hvarpå detta
skett, varit soulagerande för dennes
ömtåliga skaldelynne, framgår af ett bref
dateradt december 1845, ställdt till Herr
Kungl, sekreteraren Dahlgren, däri
Börjesson, ehuru alltjämt bibehållande sin
anonymitet, skrifver:
»Hvarje uslings olycka har sin gräns,
bortom hvilken den finner ett deltagande. Så har
slutligen den — och min olycklige Erik XIV
. — funnit en kristen själ, som förbarmat sig
öfver honom, nämligen min herres. Det är ett
namn det där Erik XIV:s, födt till olycka som
fåglarna att flyga, och när jag slår mig på att
skrifva komedier (hvilket naturligtvis måste vara
mycket roligare än att skrifva tragedier!) så
skall jag skrifva en öfver detta ämne och kalla
den: »En tragedies tragiska öden» och af
tacksamhet dedicera till tit., då tit. med egna
ögon skall få se min Eriks nedriga motgångar
innan han kommer i ljuset. Måtte nu ödet
hafva redan på honom så uttömt sin vredes
skål, att sedan han en dag ser ljuset
ingenting öfrigt utom litet recensentdrägg må finnas
på dess botten!
Den första anledningen för denna skrifvelse,
som den onämnde (åtminstone okände) tar sig
friheten adressera till tit. är att säga huru godt
det gjorde mig att i denna personligheternas
tid träffa på en man med varmt intresse för
sak och som i detta hyperkritiska sekel ännu
kan glädja sig öfver något, berömma något för
dess goda, fastän blandadt med en hel hop
ondt. — Den andra, att ödmjukast bedja tit.
fortsätta det målsmanskap vid uppsättningen
och förberedelserna på scenen, som jag fått
höra tit. redan haft den godheten börja. Jag
försöker icke här att säga tit. min tack
därför-Mellan två hederliga män förstås sådant ända
och mycket bättre. Men jag bör hellre säga,
att min anonymitet äfven härvid är mig kär
att den skaffar mig ett ombud, som med
kärlek och talang för dramatiska saken redan är
hemmastadd på tiljorna och således har en
säkrare blick öfver dem än jag.
Hvad förespår mig nu denna blick?
Säkerligen olycka. Var min ursprungliga Erik
något stelt, tungt, groft och rått tillhuggen, så
hade han dock, syntes det mig, en viss
omedelbarhet, naturlighet, helgjutenhet. Sedan man
nu stympat och klämt honom och ända
knappast får honom att rymmas i den kungl,
scenens Prokrustes-säng, så är han för mina ögon
föga igenkännelig, åtminstone föga intagande.
leke att jag önskat sparadt någonting i och
för dess absoluta värde eller förträfflighet i
arbetet, icke att jag sörjer en enda detalj såsom
konstprodukt — emedan jag har nog öppet
fadersöga för att se åtminstone de stora felen
och bristerna — utan att jag tycker att
sammanhanget lidit, att idén, såsom jag fattat den,
är vanställd. Jag vill bekänna, att i och med
detsamma en hel hop långtrådigheter, grof
heter och andra taggigheter på samma gång
strukit med och således här som i allting:
ingenting ondt som icke har något godt med sig".
Men så skrifver direktionen i dessa dagar till
mig att ytterligare ett och annat måst styrka
Sedan författaren i ofvanstående
utgjutelse gifvit luft åt sin ledsnad och
förtrytelse öfver det sätt, hvarpå hans
opus blifvit behandladt, genomgås i
detalj de förslag till ytterligare strykningar,
som ingått från den oförbätterliga
teaterstyrelsen.
»Ett får dock aldrig mitt samtycke»,
fortsätter brefskrifvaren, efter att med föga godt
humör förklarat sig skola gå in på en del af
de proponerade ändringarna, »det är
stympningen, uteslutningen af alla poetiska partier —
allt det lyriska, som herr protokollsekreteraren
Arfvidsson fördömde så vigt och ville ur mitt
stycke kasta ut. Men, min Gud! sedan det
historiska, sedan sammanhanget är borta —
och nu det poetiska skall bort, kunna de goda
herrar och kännare säga: hvad återstår? Jo,
svarar man, en hel hop händelser, åtskilliga
saker — och annat frågar ej publiken efter —
den har brådtom, den vill hem — ger fan både
sammanhang och idé, poesi och »lyrik». Och
jag svarar: Hvad lycka ha de gjort dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
