Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Ett blad ur den svenska dramatikens historia. Af Lotten Dahlgren. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
LOTTEN DAHLGREN
Sedermera skulle Kungl, teatern
söka försona hvad den förbrutit genom
att åter — men detta för sista gängen
— ställa sin scen till den gamle
fosfo-ristens förfogande. Hans tragedi
»Bröd-raskulden. — Erik XIV. Senare
afdelningen» — blef nämligen antagen till
spelning.
Under åren 1860 och 61 utbytas
af den anledningen åter mycket
vidlyftiga epistlar mellan de forne
korrespondenterna, och åren ha ej mildrat
den hetlefrade författarens lynne. Det
attentat, som utförts mot det sist
inlämnade stycket har i Börjessons ögon varit
hänsynslösare än någonsin, och han är
icke nådig mot den kungliga
teaterstyrelsen och dess ombudsman Dahlgren
— numera avancerad till
protokollsekreterare i kungl, ecklesiastikdepartementet.
»Jag såg just ej», skrifver han den 8 juni
1860, »med synnerligt välbehag på mitt M. S.,
då jag inlämnade det, och ännu mindre gör
jag det nu, då jag återfår det. Det erinrar mig
lifligt om mina första latinska djäknekrior, när
jag återfick dem ur min mästares, Wingårds,
hand, — en man af »väl snuten näsa» i den
vägen. Men vi äro djäknar så länge vi lefva!
Jag lämnar därför åter i tit. händer och genom
dessa i teaterstyrelsens våld min »editio
cast-rata et læstigata», underkastande mig hvad man
gör och låter med det — men inga andra eller
nya ändringar än dem jag nu antagit, och som
synas i M. S. sådant det nu i sin djupa
förnedring är. Allt hvad herr Torsslow * m. fi.
dum-hufvud äskar afslås bestämdt.
Lika ömkansvärd som seg är den
civiliserade fadaise, med hvilken man fortfar att
öfversudda hvarje kraftord, hvarje individuellt
uttryck. Vill man då undervisa mig i en god
skald, dragen inför rätta af Läkarens och
Eng-elbrechts författare? Blanche ämnar taga
Börjesson under sin upptuktelse?
(1 akt. 2 se.) Riddar Gytta (till Ridd. Ferla).
»Så, Brodern har verkligen för uppsåt att
dansa ?»
Vänskapligen
Författaren.
* Torsslow var vid denna tid styresman för
scenen vid kungl, teatern.
hufvudstads- och salongston? Jag har den
djärfheten tro, att jag är lika mycket i besittning*
däraf som mina mästare. Men jag har icke
låtit göra min koturn af samma läder och hos
samma skomakare, som de där herrarna sina
skinande blanklädersstöflar. Mina tragedier
bjuda icke på supé med glacéhandskar. Mina hjältar,
vaktkarlar, flickslinkor och kungar tala icke
alldeles ur samma ton, icke alla lika gentilt; hvad
blef då af individualiteten, färgen, omväxlingen
och sanningen ? För att visa hufvudstaden, att
man på kunglig teatern vet mores, har man ju
»Ung-Hanses dotter»,* där kung, riddare,
kälkborgare och patrask tala alla samma
»gudomliga språk». I detta fall trodde jag mig kunna
appellera till den nu t. f. direktionen. Att jag
har tit. samt allt dramatiskt förstånd på min
sida hjälper icke — jag vet det. I
sammanhang härmed vill jag dock afvisa från mig den
misstanken, som skulle jag ogilla eller i någon
mån misstycka de många rättelser och
ändringar af herr protokollsekreterarens hand, de flesta
svåra välgrundade — alla antagliga, om också
icke alla antagna. Jag är icke någon klassiker —
skrifver fort — har sällan tid också att
granska — allt ovanor, som ej aflöpa utan att snäfva.
Men i öfrigt har jag mitt tungomål för mig.
Nå jag får låta det fara, där man ej vill låta
det vara!»
Efter att ha genomgått en del
scener i stycket och antydt den karaktär
han som författare velat lägga däri,
särskildt beklagande att »vår vän herr Swartz
synes denna gången hafva låtit herr
Torsslow imponera på sitt annars alltid sunda
och fina omdöme», afger han följande
kategoriska förhållningsorder:
»Jag ber att hvad jag sökt att med
kautschuken i hand utplåna må få anses utplånadt,
äfven om jag icke helt och hållet lyckats att
förinta dessa lunsiga blyertsfjät, och att texten
således där kvarstår. Jag hoppas att jag ej
befunnits exklusiv eller gensträfvig; men det ges
ock en gräns, hvaröfver en författare äfven af
skolriset icke kan drifvas.»
På denna skrifvelse har hans
korrespondent afgifvit ett längre svaromål, efter
hvad ett bevaradt koncept ger vid han-
* »Ung-Hanses dotter», hist.-romantiskt
skådespel af J. Jolin, musik af A. Randel,
uppfördt första gången 9 febr. 1860.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
