Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Järnvattnet i Madrid. Efter Lope Felix de Vega Carpio. Af Karl August Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 LÖPE FELIX DE VEGA CARPIO
— det är dit du vill mig drifva.
Fast du skulle inte tro,
att jag ens i grafvens ro
skulle nog allena blifva.
Gifve Gud, det beder jag;
att jag måtte sansen mista,
att mitt hjärta måtte brista,
gifve Gud jag finge slag,
gifve Gud! . . .
(svimmar.)
(Nu närma sig Lisardo, Riselo och
Beltran. På Leonors uppmaning gnider
Lisardo den afsvimmade Belisas händer
för att återkalla henne till medvetande
och sätter sin ring på hennes finger såsom
en amulett emot hennes onda. Tanten
åskådar med misstro det hela.
Beltran skickas till källan för att hämta
vatten åt Belisa.)
LISARDO.
Medan fröken här får hvila,
skall jag, tills han är tillbaka,
uti hennes öra hviska
ord, som lindra och hugsvala.
(hviskar i Belisas öra.)
TEODORA.
Tror nog det; du kan nog talaJ
så att flickorna bli friska.
RISELO.
Gud har gifvit tyngd åt stenar.
Bora kanske mänskoord
väga mindre på vår jord?
TEODORA, (afsides.)
Med sin fräcket han förenar
kvickhet. Och han talar väl.
belisa. (vaknar upp.)
Ack, nu är mitt bröst hugsvaladt!
RISELO.
Talte hon?
TEODORA.
Ja sen han talat.
Jag förstår det där, min själ!
BELISA.
Om ett litet bi jag drömde.
Ljufvare jag aldrig drömt,
ty det surrade så ömt,
att jag all min smärta glömde.
Och jag tyckte jag fick höra
honungsljufva ord . . .
TEODORA.
Ett bi?
Nej en bulldogg borde vi
stoppa i ditt falska öra.
Sådan djärfhet! Jo jag tackar!
lisardo. (till Teodora.)
Kom och sätt er här ett slag.
Än är fröken alltför svag
för att gå så branta backar.
Herr Riselo, slå er ner
och som kavaljer er visa!
Själf jag sitter hos Belisa.
Och ifall hon svimmar mer
— hvilket Gud förbjude — åter
några ord jag hviska vill.
Teodora, (till Belisa.)
Detta har du själf ställt till.
Du din ära snart begråter
belisa.
Hjärtans kära tant, var stilla!
Doktorn föreskref ju mig
sällskap.
(Alla fyra sätta sig.)
TEODORA.
Föreskref han dig
att bete dig så här illa?
(Riselo börjar konversera med Teodora, under
det att Lisardo och Belisa hviska med hvarandra.)
RISELO.
Var ej längre ond. Hör på!
TEODORA.
Nå, hvad vill ni jag skall göra ?
RISELO.
Jo jag ber er blott att höra
några ord.
TEODORA.
Nå tala dä!
RISELO.
Denna fromhetens kulör,
denna enkla dräkt som nunna,
denna blick, som skulle kunna
smälta klippor liksom smör,
detta ljufva all vars drag,
detta vett, som pryder eder,
denna rika fond af heder,
dygd och ära och behag,
dessa ögon, hvilka tindra
liksom stjärnor och som, när
hjärtat hungrar och begär,
med sin glans aptiten lindra,
denna magnifika mun
— blod och rosor och kristaller —,
där hvartenda ord som faller
kommer ur en vishetsbrunn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
