Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 57
Fot A. Jonason
FRU BOSSE SOM MELISANDE.
ligt skaldens ord väl öfversatt af Daniel
Fallström, i närvaro af den hvithårige
ungdomlige diktaren gafs, hade en talrik
publik infunnnit sig, hvilken åtminstone
delvis förtjänade det epitet af »udmærkede
Forsamling» Drachmann i sitt
hälsningsanförande använde. Publiken var fullt
bestämd för att applådera och hurra för allt
som det pittoreska, lyriska »Vrövlehodet»,
för att citera en landsmans beteckning,
skulle ha hittat på, det må nu ha varit för
Edit, Ulla Vinblad, Jungfru Maria eller
Dagmar Hansen. Den store skalden, hvars
»Forskrevet» hör till de rikaste böcker på
skandinaviskt mål, full af ungdomlighet,
entusiasm och lidelse, och hvars hela lyriska
produktion så ofta har de mest hänförande
tonfall af omedelbarhet och skönhet, lyckades
i »Gurre» bäst i det icke dramatiska.
Spänning, stegring, sammanhang saknades i de
fem »handlingarna». — Af Kung Volmers
långa och svåra roli gjorde herr de Wähl
allt som rimligtvis kunde begäras, och den
andra hufvudrollen, jungfru Tove —
Danmark har i henne, Dyveke, grefvinnan
Dan-ner och många andra en pittoresk samling
kungliga älskarinnor — spelades af fru
Bosse. Hon var säkert vacker men kanske
ej så omedelbart rörande genom den för
aftonen antagna psalmodierande tonen. Gurre
sjö, också en af hufvudpersonerna, redde
sig bra, målad af Carl Grabow. De små
helst runda skogssjöarnas mystik ha alltid
lockat djupare sinnen. Vid Herta-sjön på
Riigen, vid Nemisjön i Albanerbergen
offrade man i månskenet människor och gaf
det dyrbaraste åt de dunkla makter, som
bodde i sjön. — Det ligger nära till hands
att tänka sig en djup och rik kvinnosjäl
som en dylik sjö med dolda djup, med
älskliga, kanske också smärtsamma
hemligheter, en stilla sjö, där man vill offra sitt
dyrbaraste.
Rundt om står skogen i tystnad,
som väntade han på svar,
men sjön är skygg som en jungfru,
vet ej hvilket djup hon har,
sjunger Heinrich sångaren — herr Gösta
Hillberg.
Och det var denna naturmystik, inväfd
med kärlekens lycka och smärta, som var
det värdefulla i den eljes väl långdragna
och enformiga pjesen. Pinsam och
enerverande var scenen, då drottningen —
ganska förtjänstfullt spelad af fröken Lindstedt —
låter skålla Tove i badstugan. Följa så
snabbt ett mord och en rådbråkning, den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
