Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 59
ännu en gång finna Melisande gråtande vid
källan, nästan samma frågor och svar skulle
följa: »Hvad gråter du för?» »Jag har
tappat min ring.» —- »Vill du följa mig.»
»Ja.» — En dylik upprepning skulle ge
det hela ytterligare af drömmens eget väsen,
något som också nås på flera ställen i
skådespelet. Vi göra hvarandra ondt ibland
utan att vilja det, vi mörda somliga med
svärd, andras lycka mörda vi åter med våra
kyssar. Goulaud dödar Pelléas, sedan denne
dödat hans lycka genom att älska
Melisande. Vi älska utan att kunna hjälpa det
och glida med strömmen, evigt upprepande
samma fel, och våra efterkommande skola
göra på samma sätt efter oss.
Bland de spelande utmärkte sig tre:
Goulaud, Melisande och lille Yniold.
Pelléas, herr G. Hillberg hade nog vackra
moment, men hans onaturliga röst skämde
intrycket.
Goulaud, herr Svennberg, var alldeles
förträfflig. Det finnes personer som säga
att herr Svennberg ej passar i kostymroller.
Här jäfvas alldeles detta påstående. Hvilken
kraft, hvilken tungsinthet, och hur vackert
skildrar han ej grämelsen öfver den
tilltagande åldern 1 Melisande — fru Bosse —
hade här lyckats fullkomligt. En högtidlig
skönhet låg öfver de repliker hon växlar
med Pelléas före dennes mord. Han
förvånad: »Älskar du mig?» Hon: »Jag har
alltid älskat dig!» med något drömmande,
fjärran, men gränslöst hängifvet, som kom
den kallsinnigaste att känna sig litet
upprörd.
Lilly Lennartson i gossens roli
öfverträffade vida hvad teaterbarn brukar kunna
prestera. Totalintrycket af skådespelet var,
att man ibland, mest då hafvet glänste i
det bleka månskenet, kände sig i
sagolandet »östen for Sol og vesten for Maane»,
dit också Sibelius’ musik hade ledt en.
Några af fru Bosses tonfall, fulla af dröm
och aning, lyfte oss för ett par ögonblick
öfver verklighetens värld.
Maeterlinck, personligen en klar, ej det
ringaste tillgjord man, lyckas dock kanske
allra bäst i sina halft filosofiska, halft
poetiska skildringar af naturen. Hans »La vie
des abeilles» innehåller med all sin klarhet
lika mycket af lifvets mystik som »Joyselle»
eller »Pelléas och Melisande».
Man är emellertid teatern tack skyldig
att en för författaren och för vår tid så
Fot. Atelier Jæger.
FRÖKEN BORGSTRÖM SOM FRANCISKA I
»MINNA VON BARNHELM».
typisk pjes upptagits och framförts på ett
så pietetsfullt sätt.
Då och då slår samvetet våra teatrar.
De lyssna till de högtidliga förbannelser
teatergranskarna här liksom i alla länder
riktat mot teatrarna. »Hvarför spela ni ej
de klassiska styckena?» »Därför att publiken
ej vill se dem», svaras det. Så kommer
ändtligen en dylik pjes upp. Då börja
klagovisorna igen. Det var ej den pjesen
som borde tagits upp, författaren har andra
bättre, dessutom var den ej nog väl
uppsatt, och skådespelarna kunna ej läsa vers.
Hvad nu särskildt »Minna von Barnhelm»
på Dramatiska teatern beträffar, så får man
dels vara nöjd, att det ur historisk och
litteraturhistorisk synpunkt högintressanta
stycket återupptagits, samt dels anse det
för fullkomligt sundt och naturligt, att s. k.
vanliga människor, hvilka gå på en komedi
i den lofliga afsikten att få skratta, tycka
sig ha kommit nära hundra år för sent.
Holbergs »Erasmus» är fyrtio år äldre,
och den skrattar man ännu hjärtligt åt.
Holberg har visat en förbluffande lifskraft,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
