Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR
61
har skaffat sig eller också ej kan lägga
sig af med, gör honom omöjlig i nästan
alla moderna roller. Här tog detta lyte
bort mycket af högtidligheten.
Tillgjord-heten, denna förbannelse för alla människor,
är väl farligast för skådespelaren — och
skymde äfven här hans intentioner. I alla
händelser gaf han t. ex. igenkännandet ai
Cordelia något i hög grad rörande, och
äfven vid andra tillfällen var han verkligt
storstilad. Af döttrarna var Goneril, fröken
Lundequist, helt enkelt, så vidt jag förstår,
skaldens typ förkroppsligad, och det var
några ögonblick af stor njutning att se den
ståtliga kvinnan triumfera i sin ondska i
det brittiska landskapet vid hafsstranden
under den gamla borgen. Cordelias lilla
men viktiga roli gjordes naturligt och
känsligt af fröken Torsell. Och af birollerna
utmärkte sig Edgar, herr Fröberg, Osvald,
Gonerils hofmästare, herr Hultman, samt
Narren, herr Brunius. Äfven den illasinnade
Edmund, herr Hansson, som eljes lätt
har något »södladent», hade lagt sig till
med åtskilliga goda brottslingsdrag. Det
blir ej så litet tröttande, när Lear vansinnig,
Edgar i låtsad galenskap och narren med
visdom under dårskapens mask träffas ute
på heden, och dock hvilka blixtar af
genialitet genomtränga ej ibland mörkret liksom
de verkliga! — Styckets dekorationer voro
mycket goda- sättet att afdela scenen med
ett draperi synnerligen lämpligt vid de täta
scenförändringarna. Dräkterna voro i
allmänhet särdeles lyckade både i färg och
snitt, och det var ett ståtligt skådespel att
se den engelska krigshären vid Dovers
kritklippor belysta af den röda sjunkande solen;
man fick lefva några timmar, och icke så
få timmar för resten, i fantasiens rike.
Strindbergs »Fröken Julie» gafs
tisdagen den 13 december för första gången i
Stockholm. Det var inför Folkteaterns lilla
nya salong, — en ej oäfven Théåtre intime,
som författaren själf önskar i sitt förord
till Fröken Julie — som det märkliga
stycket uppfördes af en landsortstrupp.
Uppförandet var fullt konstnärligt, och äfven
uppsättningen, noggrannt angifven af
författaren, var med sina kastruller och sitt os
af stekt njure oklanderlig.
»Fröken Julie» skrefs 1888. Den hör
alldeles gifvet till det bästa Strindberg
skrifvit för teatern. Scenen ett kök på en
herrgård. Fröken Julie, en lång, vacker, myc-
Fot. Atelier Jæger.
HERR LINDBERG SOM LEAR.
»Jo, hvar tum en kung!» IV, 6.
ket elegant klädd dam — spelad af fru
Linderoth-Björling, maskerad till en
högaristokratisk degenerationstyp, kommer in
i köket. Hennes far grefven är bortrest.
Det är midsommarafton, fröken dansar med
de underhafvande — och koketterar
hänsynslöst med betjänten Jean — herr Aug.
Falck —, hvilken i början är väl slät, väl
smörig, men som helhet en alldeles
förträfflig prestation af skådespelaren. Jean,
förlofvad med kokerskan Kristin, gör ett
lamt motstånd mot frökens allt djärfvare
inviter men förklarar snart i ett lidelsefullt
utbrott, att han från barndomen sett hur
eftersträfvansvärd hon varit. De
öfverraskas i köket af en skara af gårdens folk,
som sjunga en nidvisa om fröken och be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
