Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Traditionen. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 GUSTAF ULLMAN
Där låg midt i fladdrande ljussken den
döde kontraktprosten, liten och torr, med
lungt slutna ögon och ett fint, förstulet
leende på de infallna, tunna läpparna.
Pannans rynkor hade liksom slätats ut,
men på den hvassa näsan lyste ett rödt
märke efter glasögonen. — Han såg ut,
som om han låge i halfslummer och lätt
förvånad lyssnade till detta ovana
mullrande i hans stora våning — i förströdd
njutning, som om han, lyckligt i land
efter en lång sjöresa, hörde bränningen
bryta i skum mot stranden. Han tycktes
ligga och mumla så sakta för sig själf:
— ja, låt dem nu stimma, så mycket de
behaga, bära jag slipper vara med! —
Vid kistans fotända satt i en hvilstol
änkeprostinnan Schaaf, liten och spröd,
också hon, snarlik ett sjukt barn, utstyrd
i svart silkesschal och spetsmössa. Alldeles
overksam satt hon i sitt af gäster
öfver-fulla hus. Hälsningar och
handtryckningar besvarade hon med ett skyggt och
förläget leende, men hennes tårlöst
förgråtna blick stirrade fullständigt
frånvarande in i ljuslågorna.
Makarna Schaaf voro beryktade för
en rent af svärmisk äktenskaplig kärlek.
De hade varit allt för hvarandra. Den
eljest så plikttrogne gamle prästen kunde,
när hustrun var klen eller af något skäl
önskade hans närvaro, visa en glömska
af tjänsten och allt, en liksom blind och
döf slapphet, som hos en mindre aktad
och vördad församlingsherde skulle väckt
både klander och åtlöje. Ännu som
hvithåriga åldringar kysstes de som
ny-förlofvade och sutto ofta hand i hand,
som vore de rädda att tappa bort
hvarandra. — Men ingen kunde ta illa upp.
Gubben och gumman Schaaf
kringstrå-lades af ett slags luthersk-evangelisk
helgongloria. Dock hade de vandrat så
förteget, så ödmjukt och förnämt på en
gång, sin väg genom lifvet och alltid
hållit jämna steg. Man kunde nu också
tro, att de ännu voro lika lefvande båda,
eller lika döda — gubben i kistan,
gumman vid hans fötter. Lika främmande
här, lika långt borta. Men det fanns
andra som visste att göra sig gällande.
Man väntade nu den för dagen
tjänstförrättande ämbetsbrodern, som skulle
representera biskopen i egenskap af
stiftets nye senior, prosten och andlige
ledamoten af kongl, nordstjärneorden,
teologie och filosofie doktorn Jonas Peter
Amandus Somling.
Plötsligt stegrades sorlet, tvärsänktes
så lika plötsligt och blef ett sus af
hemlighetsfullt dämpade röster.
Bjällror klingade utanför, och alla
packade sig kring rutorna. Uppför den
nakna, rimfrostglittrande björkallén, som
för stormen västerifrån bugade inåt
gården, körde prosten Somlings stora
tvåspända kursläde på argt gnisslande
medar fram till sorgehuset. — Det var
visserligen barvinter med endast bristfälligt
före, där vattengölarna frusit till
småkru-sig och kullrig is. Men prosten kom
som han helst ville, med ljudande
bjäl-lerkransar och gungande slädnät på de
svarta, blanka parhästarna.
Schaafs fosterdotter — en grå och
knotig halfgammal flicka — samt
tillförordnade vice pastorn — en ung, smidig
präst med knifskarpt ansikte — klämde
sig skyndsamt ut till stora trappan, slogo
upp dörrarna på vid gafvel trots kylan
och hälsade vördnadsfullt den ifrigt
väntade välkommen. — Alla hjässor böjdes,
och med samfälld ansträngning tryckte
sig ungdomsskaran in i förstugans vråar
och upp i vindstrappan, för att ge
tillbörligt rum åt den nykomne.
Prosten Somling steg flåsande in och
nickade med sitt blåröda hufvud, som
var uppsvälldt och alldeles kält, liksom
skålladt. — Han lyfte af sig pälsmössan
och släppte den i fosterdotterns händer,
stötte af sig lappskorna, hvilka vice pas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
