Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svensk historisk och modern skildringskonst. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK HISTORISK OCH MODERN SKILDRINGSKONST 119
stundom är svår att uthärda Strindbergs
karaktäristiska förmåga i skildringen af det
hemska, af dämonisk elakhet och känslolös
grymhet. Visst tilldrog sig åtskilligt hos
primitiva folk och icke minst hos våra
förfäder, för hvilket vi rygga tillbaka, men
för ohygglig och otrolig synes oss
författaren, när han låter Thorvald, som icke ville
ha mera än tolf barn, gripa sitt trettonde
i foten, bära det bort öfver mossar och
skogar och gräfva ner det i en — myrstack.
Med andra samlingen komma vi in i
svenska reformationstiden. Strindberg har
öfverhufvud förutsättningar att lyckas bättre,
när han befinner sig på inhemsk botten,
än när han, som i »Historiska miniatyrer»,
rörde sig ute i världshistorien. Hans eget
temperament är just det svenska, framför
allt den sangviniska, härsklystna, grofkorniga,
lyriska Vasatidens, och det är i synnerhet
så litet klassiskt som möjligt. Men när
han åter fick lägga sina repliker i
styf-nackade, hetblodiga, grälsjuka svenskars
mun, fingo orden strax en annan klang
och trovärdighet. Då Strindberg återfinner
vår renässanssläkt — som godt kan tala
jämförelse med många i utlandet —, de rödletta,
lifliga, lidelsefulla Vasarna med hår och
skägg som af hvitgul sol eller rödt
trollguld, dessa starka och begåfvade
härskarsjälar, då tändes alltid skildringen på nytt
och får den gamla rörligheten och
intensiteten. 1500-talet åtminstone har Strindberg
förmått att uppväcka igen för våra ögon,
dess skald är han, och »Gustaf Vasa» är
eller borde vara vårt nationaldrama. Den
tidens människor med sin forsande
häftighet i talet och sin kvicka snarfyndighet,
med sin själs snabbhet till beslutsam
handling och sin hands till svärdets fäste och
sin än heroiska och än upprörande
likgiltighet för egen och andras död och pina,
de passade för Strindbergs dramatiska
naturell. Denna omhvälfning arnäs period, då
intet var säkert, hvarken vårt lif eller vår
lara, var som gjord till exemplifikation
på hans skepsis, och det teologiska grälet
ägde samma stridens muntra verv som eljes
det äktenskapliga. Och framförallt: hvilken
lyrisk tid! Striden, faran och mödan gaf
spänning åt alla känslor, en skrytsam och
skummande feststämning åt gästabuden och
en outsäglig ljufhet åt den tillfälliga hvilan.
I den utomordentligt lefvande »Räfst- och
rättareresan» påträffa vi åter vår Gustaf
Vasa, Guds underman, i all hans ståtliga
kraft och munterhet, trots så mången kär
anförvandts död för mördarhand, så mycken
trolöshet och fiendskap, så mycken
ensamhet skapat alla refvorna i hans känslolif
och de lurande minnen, för hvilka man
måste blöda hvar gång de åter uppenbara sig.
Strindberg tar stundom själf till orda
och utreder undervisande hvem som har
»rätt» af de kämpande parterna. Dessa
utläggningar äro ibland tämligen
tvifvel-aktiga, ibland ha de vissa skäl för sig, t. ex.
försvaret och tolkningen af Sigismund. Men
värre blir det, när Strindberg lägger våld
på historiska fakta till sina gunstlingars
förmån. Hvad har han för källa till sin
uppgift att Sigismund tågade till Linköping
för att möta sin farbror Karl som vän och
frände? Eljes lär oss historien att
Sigismund drog sig undan till Linköping just
ifrån Karls läger vid Stegeborg, emedan
han där genom ankomsten af dennes
flotta blef hotad på två håll. Och knappast
var hans afsikt, då han mot löfte seglade
tillbaka till Danzig i stället för till
Stock-holm, att lämna riket i fred åt Karl, »som
älskar ofrid och har hjärta af sten», under
det han själf vore en fridens man. Mindre
gör det, då de historiska oriktigheterna
blott träffa rum och tid och icke
handlingen som utslag af karaktären. Detta
kan försvaras af poetiska
koncentrationsmotiv. T. ex. att Strindberg låter Karin
Månsdotter med sin dotter Sigrid vistas
vid Örbyhus och meddela sig med Erik
XIV kort före hans död. 1573 hade som
bekant Karin Månsdotter blifvit förd till
Finland och återsåg aldrig sin make.
Berättelsen »I Bärwalde» är alltför
historiskt själfsvåldig och teckningen af Gustaf
Adolf som en nästan knoddigt enkel, grund
och glad och föga respekterad kamrat med
sina fältherrar är tämligen omöjlig.
Strindbergs Drottning Kristina är en karrikatyr,
men äfven karrikatyrer ha en viss sanning.
Strindberg är nu inte mannen att rätt
uppskatta detta lärda och filosofiska
fruntimmer. Däremot har hans Karl Gustaf fått
sin verklighets kroppsliga must och psykiska
energi och intelligens.
Med alla sina egenskaper uppväcka
eller förnya dessa berättelser kärleken till
vår svenska historia, och de lara oss inse,
hvilka poetiska möjligheter den gömmer,
brokig, blodig oeh äfventyrlig och med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
