Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Porträttet af Alessandro del Borro och dess mästare. Af Tor Hedberg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I30 TOR HEDBERG
ljuset kastadt nedifrån, som från en ramp,
öfver den välfödda kroppshyddan, de
seniga och energiska händerna, det
pussiga ansiktet med svällande kindpåsar
under de små, själfsäkert nedblickande
ögonen, munnen spotskt uppdragen
under trubbnäsan och dubbelhakan
präktigt rundande sig öfver det hvita
hals-kräset. En föga italiensk, jovialisk
krigartyp, som skulle verka enbart komisk,
om den icke på samma gång präglades
af en nästan oförsynt själfmedvetenhet.
En mästerligt karaktäriserad lyckojägare
från det trettioåriga krigets dagar, som
bär lyckan med sig, på spetsen af sin
långa värja, en goddagspilt, som dock
ännu har något af de gamla
condotti-erernas heta, tunga blod och
hänsynslösa vilja. Som målning en mästares
fria och suveräna verk, med sin breda,
fylliga teknik, sin klara, dekorativa
motsättning mellan den svarta dräkten och
den brunhvita bakgrunden, ypperligt
samstämda, de nakna partiernas
kraftiga, rödlätta kolorit och fanans läckra
färgfläck i det nedre vänstra hörnet.
Bilden anses på tungt vägande, så
vidt jag vet hittills ovederlagda skäl
föreställa den toskanske markisen
Ales-sandro del Borro. Af denne finnes i
Uffiziernas porträttgalleri ett hufvud, som
företer liknande drag. Fanan, på hvilken
han trampar, bär det Barberinska vapnet,
de gyllene bina, och i det krig, som
Parma med Venedigs och Toscanas
tillhjälp åren 1641 —1643 förde emot Urban
VIII, den Barberinska familjens
öfverhufvud, var del Borro närmaste man —
maestro di campo generale — till furst
Mathias, som anförde Ferdinand II:s af
Toscana trupper. Porträttet bör sålunda
vara måladt omedelbart efter 1643, då
del Borro gjorde ett segerrikt infall i
kyrkostaterna och mot öfverlägsna
trupper eröfrade ett par fasta orter.
Slutligen befann sig bilden fordom i Villa
Passerini vid Cortona och i närheten af
denna plats, i Arezzo, var del Borro
född. Inom den konsthistoriska
hypotesens värld får man ofta nöja sig med
ringare sannolikhetsskäl än dessa; jag
kommer också i det följande att utgå
från den förutsättningen som gifven, att
bilden verkligen föreställer Alessandro
del Borro och är målad till åminnelse
af hans fälttåg mot kyrkostaterna år
1643.
Vida större svårigheter har
bestämmandet af mästarnamnet erbjudit. Här
har fältet varit öppet för hypoteser af
ganska lösligt och vidtsväfvande slag.
Då bilden år 1873 förvärfvades i Florens,
gick den under Riberas namn. Det var
en af dessa gamla, godtyckliga
beteckningar, som smälta som snö så snart de
utsättas för en någorlunda vederhäftig
och kunnig konstkritik. I stället för
Riberas namn trädde en större, själfve
stormästarens, den då mot höjden af
sitt rykte med stora steg skridande
Velasquez. Och det är under dennes
namn som bilden under det senaste
kvartseklet nått sin världsberömmelse.
Att en sådan bestämning kunnat
ifrågakomma och vinna så stor
auktoritet som den verkligen gjort, är äfven ur
flera synpunkter förklarligt. Det är först
och främst ett konsthistoriskt fenomen,
i alla tider återupprepadt, att de
namnlösa mästerverken attraheras af de på
konsthimmeln för tillfället starkast
lysande stjärnorna. När en mästare af ett
eller annat skäl samlar intresset omkring
sig och från att vara ett sväfvande
begrepp utbildas till en historisk företeelse,
får han alltid att börja med ett alltför
stort och omfattande konstnärligt bagage
att bära. Först på ett senare stadium
inträder den nödvändiga sofringen och
får gestalten sin naturliga, personliga
begränsning. Ett typiskt exempel
erbjuder Giorgione. iVfven Velasquez har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
