Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Porträttet af Alessandro del Borro och dess mästare. Af Tor Hedberg. Med 3 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 TOR HEDBERG
porträtt af en gråhårsman, mycket illa
medfaret, sedan ett par år aflägsnadt från
galleriet i och för restaurering,
signe-radt 1650.
Enligt NeefTs skall dessutom
Ton-gerloo kloster bevara ännu ett
prelatporträtt af hans hand och museet i
Mechelen ett porträtt af hans kusin, den
berömde arkitekten och skulptören Lucas
Faydherbe. Dessa känner jag dock icke
och har icke kunnat finna dem omnämnda
annorstädes i konstlitteraturen. Som
förlorade nämnas en »Kristus på korset»,
af Descamps fordom beundrad i kyrkan
Saint-Gommaire i Lierre, samt några
större, religiösa dukar, fordom bevarade
i klostren i Saint-Rombaut, i Blydenbergh
och annorstädes.
Det är denne, för den stora
allmänheten fullkomligt okände, äfven inom
fackkretsar föga uppmärksammade
konstnär, hvilken enligt min öfvertygelse
porträttet i Berlin bör tillskrifvas. Det skulle
då vara hans mästerverk, i uppfattningens
och stilens djärfhet och bredd
öfverlägset hans öfriga, kända verk, dock
ingalunda på något oöfverskådligt afstånd
från de båda dukarna i Frankfurt och i
Lille. Mina skäl för den i mångas ögon
säkerligen mycket djärfva hypotesen äro
följande.
Egendomligt för samtliga Franchoys’
porträtt är att ansiktet är sedt något
underifrån, så att den på åskådaren
fästade blicken riktas nedåt. Man har
intrycket att modellen placerats på en
tämligen hög estrad. Det är samma
anordning som, stegrad, återfinnes på
Berlinporträttet och så väsentligt bidrager
till karaktäristiken. Därtill kommer här
äfven belysningen nedifrån, en
anordning hvilken, som Justi anmärker,
återfinnes i några Rubens-kompositioner,
men annars torde vara ytterst sällsynt.
Karaktäristiskt för så väl porträtten i
Bruxelles och Frankfurt som det i Berlin
är vidare ett visst artistiskt vårdslöst
arrangemang, som tydligen måste
tillskrifvas målaren själf, icke modellerna.
Håret faller fritt i lösa lockar eller testar
öfver pannan och tinningarna, skylande
öronen, halskragen är mjuk och
nedfallande, icke tidens sedvanliga styfva
spetskrage, armlinningarna högt
upp-kaflade, lämnande handlederna fria.
Påfallande är öfverensstämmelsen mellan
händernas teckning och modellering, med
den något böjda handlofven, det breda,
kraftiga tumgreppet och de sirligt böjda
fingrarna. Äfven händernas placering i
diagonal på duken är att observera.
Jämföra vi så porträtten i Lille och
i Berlin finna vi öfverensstämmelser af
icke så påfallande men mera djupgående
art. Jag syftar då på den monumentalt
dekorativa uppfattningen, med stora,
enkla färgplan, figurens hela, samlade
silhuettverkan mot fonden och dess
mästerliga insättning på duken. I
Berlin-porträttet står den helsvarta dräkten mot
den brunhvita bakgrunden, i porträttet
i Lille däremot den hvita, eller
närmare bestämdt brunhvita dräkten mot
den mörkare bakgrunden. Något som
icke kan observeras på reproduktionen,
och som äfven på den mörknade taflan
lätt undgår uppmärksamheten, är att
fonden på porträttet i Lille icke är
rent neutral utan utgöres af en
kolonnad — som på Berlinerporträttet;
kraftiga, okanellerade, antagligen
hvitput-sade kolonner. På porträttet i Lille
verkar denna med anordningen för öfrigt
så litet samhörande fond som en ren
reminiscens.
I dessa enkla och klara motsättningar
äro så några diskreta färgfläckar insatta
som upplifvande moment. På porträttet
i Lille det blekröda korallradbandet, som
hålles i vänstra handen, den mattröda
stolen, bordets grågröna duk och uppe
i vänstra hörnet ett vapen med röd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
