Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Ur lifvet i Lund kring 1800-talets midt (1847—1870). Af A. O. Lindfors. II. Akademiska föreningen och studentlifvet inom och utom densamma. Med 16 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J48 A. O. LINDFORS
under blåa mössor
.-S^. °ch sedermera under
.SK^^ffi^ till biskopshuset vid
’ JBgV*B8fe Helgonbacken och
’’’^S^mHIL att ^öra a ena s^an
.^■R^Hlf vördnadens och
hängivenhetens, å andra
den visa erfarenhetens
tonfall klinga i de
K. G. BRUNIUS. växlade hälsningarna.
För dem som fingo
höra Thomander, blef detta ett minne för
lifvet.
Den hvita mössan hade redan i
början af 1850-talet sporadiskt och vid
undantagstillfällen kommit till
användning i Lund på förslag af några
exeri-citanter, men den blef officiellt och
allmänt antagen som kårmärke först på
våren 1867. Den hade sin kokard och
sin mörkblå sammetsrand då liksom nu,
men formen var mera vid och mjuk, ej
så knallhattsliknande som i våra dagar.
Motsatsen till uppvaktningens
hyllningsgärd var pereatropets klander. Nu
ha tidningspress och diskussionsmöten
öfvertagit kritiken, och pereatropen höra
till det förflutna. De voro dock ett så
kraftigt drag i tidens fysiognomi, att de
kanske förtjäna några rader. Jag
skildrar dem bäst genom att referera ett par
dylika, ett på 1850- och ett på 1860-talet.
Det förra gällde professor Nils
Berlin, den framstående men barske läraren;
då en adjunktur i matematik år 1852
skulle tillsättas, förordade matematikern
prof. Hill docenten Fredrik Blomstrand,
en bror till Carl Wilhelm, men Berlin
talade för hans medsökande J. N.
Granlund, och denne senare fick vid
omröstningen majoritet i konsistoriet. Detta
dunstade genast ut och väckte oro, ty
Blomstrand var mycket omtyckt, och
innan ännu konsistoriets sittning var slut
hade genom anslag på Lundagårdsträden
en stor flock studenter hunnit samlas.
Deras demonstration blef tvåfaldig, först
sände de in en pedell till prof. Hill med
anhållan att efter konsistoriet få
uppvakta honom, och utanför kuggis
hyllades så den gamle hjärtegode, men
underlige mannen i ett tal af E. W. Lindblad
såsom den där »velat värna om sin
vetenskaps sanna intresse».
Redan detta hade Berlin i förbifarten
måst höra, men han skulle få höra mera,
studentskaran följde ej långt efter honom,
och utanför hans bostad vid
Mårtenstorget uppstämdes ett väldigt hvisslande,
tjutande och skränande, allt med
inflickade taktfasta pereatrop. Jurister och
teologer gingo först i tåget, sedan
medicinare och filosofer med neddragna hattar
och uppslagna kragar. Nästa gång när det
gällde en teolog, professor Carl Olbers,
blef tågordningen den motsatta. Olbers
sades hafva tenterat en student 30
timmar och likväl sedan kuggat honom; för
att visa sitt missnöje trängde en del
obehöriga in på nästa kyrkohistoriska
föreläsning, förde buller och oväsen en
stund och rusade sen ut igen. Olbers
stod tyst kvar i katedern, och när det
blef lugnt igen fortsatte han där han
slutat, satte ett finger mot näsan och
yttrade: »ja, som sagdt, när nu de
ex-kommunicerade aflägsnat sig, lade
biskopen församlingen på hjärtat att ej följa
dåliga exempel.» — Han var en stor
humorist, Carl Olbers. — Emellertid
hade på Lundagård genom anslag på
trädstammarna så lydande: »tåg till
Skomakaregatan kl. 1», samlats en väldig
hop retade ungtuppar, och när Olbers
kom ut fick han först passera genom en
mångdubbel lång häck af bortvända
ryggar och nackar, och sen fick hans
musikaliska öra snart därefter lida af oljudet
utanför hans bostad. Historien tillägger,
att tentanden slutligen kom igenom,
sedan en af Olbers kolleger vändt saken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
