Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Bergvandraren. Af Nils Wilhelm Lundh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 NILS WILHELM LUNDH
En dag kom han så att tänka på
sina bröder. Han vände åter för att
hälsa dem och tala om allt det gamla
och slottet, som hägrat öfver dalen
därhemma.
Så nådde han berget och klättrade
öfver, men kunde knappast känna igen
den dal, där han vuxit upp. Där
stodo gråa hus och kojor, murar med
gluggar och galler. Och på afsatsen, där
han sett dem sist, bröderna, hade hål
och grafvar huggits in i klyftan och en
tung, däfven lukt slog emot honom.
Därinne lågo de alla, gråa, döda och
behängda med grannlåt. Några voro
ställda in i nischer och hade böcker i
händerna, och mellan nötta blad
syntes förtorkade blommor.
Från staden därnere hade vägar
blifvit sprängda upp till afsatsen, där
kamrarna glodde, och nu närmade sig
en skara människor, som buro tunga
kåpor och hade stora läderpungar, som
hängde öfver bröstet. De sågo dystert
framför sig, men lifvades nu och
påskyndade stegen, då molnen gledo bort
för en stund.så att slottet kunde lysa
däruppe.
Och just i solstrimman vid kamrarna
stod nu bergvandraren och log mot dem
alla. De stannade, stötte hvarandra i
sidorna och visade upp mot honom. Så
lyfte de sina händer och knäföllo.
— Herre! — ropade de. — Herre,
hjälp oss! Vi hafva ständigt följt dig
och hafva dina ord i vårt hjärta. Gif
oss din härlighet och ditt rike i evighet,
herre. Vänd dig inte bort, utan hjälp
oss upp. Dig gifva vi äran!
Då kunde han inte le mera, utan talade
till dem och bad dem att resa sig upp,
men de lågo ännu på knäna. Han
talade om slottet och den eviga snön och
allt, som låg där bakom. De skulle se,
att det var iskristaller och — — —
Men då reste de sig och stirrade
länge mot honom:
— Det är inte han! — sade de. —
Det är en smädare! Kom, vi skola stena
honom.
Och de samlade stenar, slungade
och tvungo honom att åter klättra upp.
Så stodo de på afsatsen och hotade
med knutna händer, men högt uppe
bredde sig molnen, skymde honom för
deras blickar och svepte kring det
gyllene slottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
