Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Levertin som novellist. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEVERTIN SOM NOVELLIST 187
förbiskymtande panorama, som lät oss se
den urgamla stadens historia från gråaste
hedenhös intill järnvägens invigning af Karl
XV. Det är den svenska småstadens idyll
han gifvit oss med ett slags novellistisk
Kleinkunst, idyllen, som inom sig bär så
många lifsöden, som förkväfts af brist på
luft och ljus, så många dramer, som
afbrutits redan i andra akten och återgått
till den lugna visshet, där intet sker.
Erland Stråles historia ser också ut att bli
stor tragedi en kort stund, men äfven den
hamnar i idyllen, som hjälten till slut
känner sig skapad för; lugnet lägger sig på
nytt öfver den lilla staden, där intet skall
ske. Det är mycket bittert vemod i denna
bok, en resignationens smärta, som
Levertin ofta sökte ord för. En fin och klok
berättare är han här; direkt och skarp
iakttagelse och djupt inträngande i mänskors
inre var aldrig hans sak, det ligger en
lyrisk stämningsslöja mellan honom och
hans mänskor, som stämmer väl öfverens
med den värld han skildrar. Hans
psykologi är snarare vetenskapsmannens än
berättarens, den går genast ut i allmänna
skildringar och når ibland först på omvägar
det enskilda fallet; han karakteriserar ofta
sinnrikt, men den psykologiska
karaktärsteckningen förmådde han aldrig ge
imma-nent i den oförglömliga situationen. Det
man längst minnes är slutscenen med dess
vackert susande kvällsvemod.
Sista Noveller ger än en gång ett
starkt och samladt intryck af hvad
Levertin förmådde på prosaberättelsens område,
och några af dessa noveller, som alla
tillhöra de senare och sista åren, visa honom
på en höjd, som han förut endast nått i
»Kalonymos». En novell sådan som
»Rikedom» — från år 1905 — har en skärpa
i uppfattning och karaktäristik, som icke
har något motstycke i hans föregående
produktion. Det middagssällskap af
penningmän, som beskrifves i berättelsens början,
har ett så brutalt slående lif och är skildradt
med så väl afvägd konst, att få af våra
skickligaste verklighetsskildrare ha något i
sitt slag bättre att uppvisa Det är först
när det kommer med en ung landtlig kvinna
i berättelsen som människokännedomen till
en viss grad sviker och lämnar rum för
ett abstrakt och onyanseradt skema. Något
af samma skärpa har den bisarra och med
en för Levertin ovanlig torr och kylig
men verkningsfull teknik berättade »Ett
novellfragment». Till hans allra bästa ting
hör också den satiriska »En annans ur»,
där den lyriska känslan bryter igenom i
den vackra episoden om den hvita callan.
Tvenne af novellerna tillhöra samma krets
som rococonovellerna, först och främst
»Koblenz», som är en af hans mest lyckade
novellistiska tidsskildringar, och vidare
»Kusinerna», som tecknar brunnsortslifvet i
Medevi vid 1800-talets midt. Bland det
märkligaste i samlingen är »Den heliga
kammakaren», en italiensk renässansnovell,
som röjer en viss påverkan från Per
Hallströms likartade berättelser, och som har
en sublim och sträng stämningsstyrka.
Tar man samlingen i sin helhet, så har
man först och främst ett kraftigt intryck
af hur många olika vägar Levertin gick
inom novellens område. Den halft lekande
kulturskildrande berättelsen var han ju redan
mästare i, och den briljanta skildringen af
emigranternas lättsinniga och ihåliga stat i
Koblenz visar hur mycket ännu kunde vara
att vänta af honom på detta fält. Men
det råder knappast tvifvel, att han höll på
att eröfra äfven verklighetsskildringens
område. Åren hade gifvit hans blick en
ständigt växande skärpa, och den gränslösa
lidelse, hvarmed han som skald offrat åt
genierna med den brinnande och med den
nedåtvända facklan, hade mildrats och
dämpats till en vemodig och mild skepsis,
som såg realiteternas värld med ett svalare
och mera alltomfattande intresse än hans
ungdoms brinnande ifver att af lifvet pressa
högsta lust eller djupaste smärta,
kärlekslycka eller sorg intill döden. Det är
förmätet att gissa, men man har svårt att tro
att vetenskapen ensamt skulle kunnat förmå
motsvara hans lust att tränga in i tingens
väsen och själarnas inre, att hans rastlöst
arbetande fantasi skulle kunna få utrymme
för sin ständigt förnyade kraft inom de
skrankor, hvarmed i vetenskapens värld de
en gång för alla gifna fäkta omgifva
själsforskaren och skildraren. Man kan, om
man så vill, tänka sig Oscar Levertin med
en af lif och lärdom klarare blick
återkomma till de diktens nejder, där hans
första försök gjordes att i ord och bilder
fånga det lif, som han älskade med en
poets trofasta och svärmiska kärlek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
