Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ernst Josephson som Konstakademiens »uppföding». Anteckningar af Georg Nordensvan. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206 GEORG NORDENSVAN
bredvid en Toulmouche, och man skall icke
länge tveka, hvilket träd den ena eller den
andra tillhör.
Bland österrikarne gjorde Makart på mig
ett oroande intryck, ehuruväl jag inser att han
är en af tidens största målarviljor, hvaremot
Munkaczy tyckes mig i sin Milton lämnat ett
det vackraste bidrag till den moderna konstens
historia.
Jag tror att den engelska skolan mer
öfverraskar genom att så vida öfverträffa hvad
man väntat sig, än genom sin utmärkthet. Dock
är Millais en personlighet af betydenhet och
flera till honom.
Hvad menar Alma Tadema med att
förskrifva sig till engelsmännen? Det är
upprörande, när en konstnär beröfvar sitt land
glansen af sitt namn därför att han tillhör en liten
nation.
Den tyska skolan egde nog goda namn,
men tror jag att den varit fåtaligare
representerad förhållandevis än de öfriga. Så fint
uppfattade porträtt som Lenbachs skall man länge
söka efter i franska afdelningen, och nog är
Böcklin en adel natur och Leibl en förträfflig
konstnär, och nog besitter Knaus stora
egenskaper, fast hans teknik är stundom matt.
Med hvilken förtjusning återsåg jag icke
Louvrens skatter, Tizianos grafläggning,
Giorgio-nes kvinnor vid en brunn och lutspelare i
ett härligt landskap, Mona Lisas odödliga löje
och Frans I bland andra gäster på bröllopet i
Canaan (!) af denna Veronese, som liksom talade
fram sina kollossalbilder och det på ett
vältaligt sätt.
Men hvar skall man sluta i denna samling
af mästerverk, om icke möjligen framför
Rem-brandts Batseba och Riberas tiggargosse i
rummet La Caze?
Och nere bland antikens mästerverk, hur
får man icke där ett förädlande bad och
försjunker i drömmar om en storhetstid, som för
alltid har flytt från jorden.
Hvad jag är lycklig så länge jag är inne
i sådana tempel, men när jag går därifrån ser
jag mig alltid följd af en blek, frågande
yngling — det är okunnigheten.
Jag reste hit tillbaka öfver Lyon och
Marseille. I Musée de Longchamp finnes vackra
saker, fast icke många, både gammalt och nytt.
Bland andra taflor finnes ett ungdomsarbete af
Regnault »Judit och Holofernes» som väl är
lofvande men lider af nybörjarens brister. Skada
att Ribot är så svartaktig, sådana konstnärer
finnes icke många i dag. Där synes af honom
en flöjtblåsare, som räknar sina slantar, som
kunde sitta i hvilken samling som hälst bland
gamla mästares verk, men därför lär han också
vara i nödtorftiga omständigheter.
Då jag nu går att afsluta detta i följd af
de många intrycken fragmentariskt blifna bref,
där jag, af fruktan att trötta, icke haft tillfälle
att beröra Italiens konstskatter, som jag
hoppas i ett annat bref få tillfälle att tala om, vill
jag blott nämna att Leonardo da Vincis
Nattvard i Milano tyckes mig det mest
oupphinneliga som teckning och komposition, jag sett,
att man genom afbildningarna icke får klart
detta verks fulländning och att det ingalunda
är så utplånadt som resande i allmänhet påstå,
att det åtminstone för mig varit nyckeln till
den italienska målarkonstens skattkammare,
liksom Palma Vecchio blifvit det på tal om
modellering och kolorit.
Efter min återkomst har jag sett Neapel
le som en skimrande pärla i solljuset, seglat
öfver golfen, sett om natten från Portici den
eldfärgade röken stå upp ur Vesuv, förirrat mig på
Pompejis gator och druckit af Neapels
museums skatter, försjunkit i drömmar framför Danae,
fröjdat mig åt den i Herkulanum funna
half-druckna faunen, som hvilar på sin vinsäck, sett
Sibyllegrottan vid Baje och den af Virgilius
besjungna nedgången till underjorden vid
Aver-nersjön och efter en gudaskön fotvandring
öfver Itri och Terraccina till det stolta Rom är
jag åter hos Rafael och Michelangelo, hos
Bramante och, om jag vill eller icke, hos
Bernini, fast jag gärna ser fontana di Trevi med
sina vattenflöden, sin stolta flodgud och sina
ystra hästar spela en månklar natt.
Härmed har jag äran teckna mig med
djup vördnad och outsäglig tacksamhet,
akademiens stipendiat
Ernst Josephson.
All misstämning är bortblåst, den
unge konstnären på upptäcktsfärd bland
naturens och konstens rikedomar har
andra och större ting att tänka på. Och
professorerna hemma i det stockholmska
höstslasket borde ha känt sig enbart
glada öfver denna vältaliga och
högstämda, låt vara en smula bombastiska
hälsning från södern, en hälsning, där
det klappar ett så varmt och ärligt
hän-fördt konstnärshjärta bakom hvarje ord.
Här funno de ett poetiskt temperament,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
