Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Oscar Levertins bok om Linné. Af Johan Mortensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR LEVERTINS BOK OM LINNE
289
tenskapliga sällskapet Royal society till en
härd för prosans höjande. Det var väl
just Linnés egenskap af naturvetenskapsman
som höll honom fjärran från de härskande
mönstren, och när prästsonen kände ett
behof af en högre stil för uttryckandet af
sina känslor, väljer han till förebild de
gamla hebräiska hymnförfattarnas parall
elli-serande rytmiska prosa. Hum egendomligt
är det t. ex. icke, att när Linné i en
liten skrift af ekonomiskt innehåll vill lara
sina landsmän att bättre tillgodogöra sig
fosterlandets naturliga tillgångar, så talar
han enkelt och naturligt i konung Davids
maner:
FI vad ar som icke är falt för silfver och gull?
Och säljes icke för detsamma både städer och land?
Fördrifves icke där med både hunger och dyr tid ?
Kläder det icke människan som präktigast? o. s. v.
Poeten i Linné kommer icke minst
fram i hans skildringar ur djurlifvet, hvilka
växa ut till hela små taflor. Med mycken
finhet och täkt har Levertin här framhållit
och belyst denna hans förmåga och
träffande jämfört honom med Buffon och hans
stil. Huru fina äro icke anmärkningarna
till Linnés skildring af klockljungen, som
erinrar honom om x\ndromeda. »Liksom
den fjättrade jungfrun står blomman på
kärrets tufva med bleka kinder och af
sorg lutadt hufvud, och paddor och grodor
hota henne.» Mästerlig är också hans
beskrifning på markattan Diana, en illustration till
hela rococon, eller den af skälmsk germansk
humor genomandade skildringen af sjubben.
Hela denna paragraf kulminerar med Linnés
beskrifning af fjällandarnas vandring och
Levertins storslagna tillämpning af denna
på människolifvet. En anmärkning kan
göras mot Levertins skildring af Linné i
dessa kapitel, nämligen att den svenske
blomsterkonungen nästan blifver förvandlad
till en judisk rabbi. Man märker tydligen
flerstädes i denna Linnébok, att den
tillkommit ungefär samtidigt med den sista
diktsamlingen Salomo och Morolf, således
på en tid, då författaren var helt uppfylld
och betagen af österländsk visdom och
käns-lolif. Häraf säkerligen också den något
för starka judiska färgläggningen i dessa
kapitel.
Det är också det poetiska gemytet som
bland annat gör Linné till en så förträfflig
reseskildrare. Han är helt enkelt
grundläggaren af den svenska reseskildringen.
Han har ett underbart skarpt öga för att
upptäcka det individuella och
karaktäristiska och ett hardt när universellt intresse
för allt hvad som omgifver honom. Det
ena svenska landskapet efter det andra
växer också fram under hans penna. Ingen
har före honom så skarpt fått fram
lappens egendomligheter. Hvilket öppet öga
har han icke för den skånska slättens
bördighet och hela landskapets rikedom. Dess
flora, djurvärld, förvärfskällor, näringar —
allt känner han. Bäckaskogsålens
förträfflighet, de exotiska valnötsträden, vindrufvorna
som mogna på kall jord, möjligheten att odla
apotekare- och färgväxter, sättet att svärta
gärn eller garfva klippingshandskar, allt
intresserar honom i lika hög grad, allt
känner han lika grundligt, och därigenom
sprides ett betagande lif öfver dessa
reseskildringar. Fina och träffande äro
Levertins jämförande sammanställning mellan
Linnés naturuppfattning samt Hallers och
Rousseaus.
De sista kapitlen handla om Linnés
nemesislära. I den form som de här
föreligga äro de icke uttömmande, men den
framställning, som här gifves om
nemesis-ideens skiftande utseende hos olika folk
på olika kulturstadier, hör till det bästa,
som Levertin skrifvit af denna art. Han
har sett frågan i stort historiskt perspektiv
och därigenom förnyat behandlingen af
denna fråga, som eljest alltid speciellt
intresserat Linnéforskaren.
Det är med vemod som man slutligen
skjuter ifrån sig dessa praktfulla sidor vid
tanken på att författaren icke fått tid att fullborda
skriften. Detta är början, utanverken som
här gifves oss, hvad skulle icke helheten
blifvit? Själfva gången af Linnés
utveckling, hans samband med tidens vetenskap
skulle blifvit kapitel rika på iakttagelser
med djupt perspektiv, som här sidorna om
Nemesis. Och hvad skulle icke Levertin
gjort ut af Linnés vistelse i Holland, detta
tulipanernas germanska rococcoland. Man
får trösta sig med att här finnes ett sådant
kapitel som Stenbrohult, några sidor af det
bästa som Levertin skrifvit, värdiga att en
gång få plats i någon antologi afsedd för
skolbänken. Och en bättre publik kan en
författare aldrig få.
Ord och Bild, i6:e årg.
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
