Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Bröderna Mörck. En psykologisk anteckning af Poul Bjerre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
POUL BJERRE
vändigtvis fordrar. Han kan ej alltid låta
bli att draga in bifigurer, som skymma det
väsentliga, af blotta intresset att få teckna
dessa. — Om det alltså skall vara sagdt,
att Geijer stams förmåga att psykologiskt
behärska och ge form åt de mänskliga
själskonflikterna lider af brister, så må det på
samma gång sägas, att det är denna hans
förmåga som under de sista åren fört hans
namn långt utom Sveriges gränser och
gjort honom till en af Europas mest lästa
författare. Ty det är säkerligen just denna
förmåga som Tysklands förnämligare
kri-tici ha i tankarna, då de kalla honom
mästare.
I »Bröderna Mörck» träder emellertid
denna inre händelse fram med all
önskvärd klarhet.
Det gäller bröderna Mörcks känsla för
hvarandra och denna känslas ovillkorliga
lifsbetydelse för dem båda. Det är icke
fråga om blodsbandets krafter. Det är den
känsla, i hvilken de förenades, då de
under den glädjelösa uppväxten voro
hänvisade till hvarandra. Hvarken
modersömhet eller faderlig välvilja eller lefvande
intryck från kamrater och vänner nådde dem
då. Isolerade från andra, växte de
samman till en brödraenhet, och båda deras
framtida väl och ve måste väsentligen bli
beroende af detta ursprungliga samband.
Bokens styrka ligger i utvecklandet af att
detta samband blir deras ödes tragik.
Det skänkte deras ungdom dess värde,
det skänker deras mannaålder dess lidande
— det bryter dem i förtid begge två.
Det ligger allt från början öfver dem som
ett tungt och obevekligt öde att detta
samband en gång måste brista. Det är icke
endast deras olikhet som gör att de ej i
längden kunna hålla samman. Ödets
rötter gå djupare — långt ned i deras
ursprungs dunkel: — de äro framsprungna
ur en enstöringssläkt, och som enstöringar
måste de också sluta själfva. Utan att de
rätt förstå hur det går till, utan att de
en enda gång kunna göra något för att
hindra det, slits den ena tråden efter den
andra sönder. De yttre anledningarna äro
endast tillfälliga former för den inifrån
kommande kraften. Då bandet slutligen
brister helt, så slår deras ödes timma: —■
bådas lif och lycka måste brista sönder
i samma nu. Och framför dem ligger
undergångens väg öppen. —
Träffande karaktäriserar förf. denna
organiska samhörighet och dess
ödesbetydelse, då han låter Karl Henrik vid
åter-blickandet på sitt lif säga till sin vän
doktorn: »Alla de falska beskyllningar,
orättvisor och lögner, han lät regna ner öfver
mig, de träffade mig så hårdt, att de
gjorde mig dålig. De pressade fram inom
mig det som aldrig funnits där förut. De
gjorde mig för en tid nästan sådan som
han påstod att jag var.»
När tvänne lif äro så vuxna in i
hvarandra, då har den ene makt att inom vissa
gränser göra den andre till det han icke
är af sig själf. Det är som om de båda
blifvit lefvande och ständigt verkande
krafter i hvarandras inre. Brytningen måste
rifva upp grundvalar i deras väsen; den
måste för hvar och en af dem betyda
något liknande som om en del af hans egen
själ dött bort.
Med utomordentlig säkerhet har
författaren tecknat, huru båda brödernas lif går
andligen till spillo, hvart och ett på sitt
sätt, då bandet dem emellan är brustet.
Man känner att det omöjligen kunnat gå
på annat sätt än just så. Det hela är så
enkelt att det nästan verkar alldaglig!;
men just i denna enkelhet ligger sanningen.
Då brytningen skett, far Karl Henrik,
från sina sinnen af förtviflan, bort för att
glömma. Under tiden går hans hustru
ensam hemma och förtäres af obetvinglig oro.
Man anar, att hennes spröda väsen ej skall
tala slaget. Efter en vecka kommer
hennes man hem. Han har supit nätterna i
ända; men han har intet glömt. Han har
endast förstenats. Kallt tillbakavisar han
hustruns ömhet; han röres ej ens då han
får veta, att hon bär på ett länge
efterlängtadt barn. Ett svalg af tomhet och
mörker börjar gapa mellan dem. Med
bästa vilja mäktar Karl Henrik ej sträcka
ut sin hand för att hjälpa sin maka, fastän
han ser, att hon dag för dag dras närmare
upplösningens fasor. Då så barnet födes,
brister hennes själ, helt och för alltid.
Känslolös mottager han doktorns
underrättelse att hon blifvit vansinnig. Hvar
gång han sedan gennom ljuset i hennes
fönster påminnes om hennes tillvaro,
ge-nomisas han af broderhat. Hon dör;
förlamad som han är, kan han icke ens sörja
henne.
Nils Görans öde är ett annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
