Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Herkules vid skiljevägen. Af Antonio Beltramelli. Öfversättning från italienskan af A. Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERKULES VID SKILJEVÄGEN 341
menader. Han började äfven befatta
sig med hennes toalett, uppmuntrade
henne till att vara elegant och gaf henne
faderliga råd om det yttre uppträdandet:
— Se allvarlig ut, anlägg en värdig
hållning och titta inte på dem, du
möter. Hvarpå pappa Brutus försiktigt såg
sig tillbaka för att undersöka, om
grefve Larocca var dem i hälarna. Och
grefve Larocca var dem i hälarna.
Hvilken vacker ung man ända! Hvilket fint
utseende! En dag frågade Brutus sin
dotter:
— Tycker du om honom ? Och Plebe
rodnade. Saken kunde nästan anses vara
afgjord.
Brutus’ gamla vänner omringade
honom en dag på gatan:
— Hvarför ser man dig aldrig mer?
Svaret blef endast: Framtiden får
utvisa det!
Vännerna sågo på hvarandra och
bleknade.
Brutus Marini fick genomlida en
period af pinsam ovisshet. Han gick där
till hälften i mörker. Hade ännu icke
situationen riktigt klar för sig. Och
denna pinsamma ovisshet inverkade inte
precis fördelaktigt på hans tankereda.
En dag slog han ned i hemmet som
en bomb och utropade till den förste
han träffade på, hvilken råkade vara
Serafino:
— Hvilket sätt att hälsa! Hvilken
nobless!
— Mja, svarade Serafino och
nickade mekaniskt.
— Grefve Öddö Larocca har hälsat
på mig, fast han inte är bekant med
mig. Det är i alla fall bra nedlåtande
af honom!
— Visst, visst, svarade Serafino och
torkade glasögonen på de långa
rockskörten. — Men ... i alla fall... då jag
hade fyrtio millioner....
Dra du åt fanders med dina millio-
ner, utfattiga lus, dundrade Brutus och
lämnade rummet.
Serafino tappade dock icke humöret.
Han satte på sig glasögonen med
vanlig omsorg och mumlade för sig själf,
när han gick ned för trapporna: —
Nåja, nåja, det är ju också en annan sak.
Fyra dagar senare — efter det
hårda strider mot bördsfördomar utkämpats
— triumferade den blinde guden, d. v. s.:
Ebe (Hebe) Marinis förlofning med Öddö
Larocca blef offentligt tillkännagifven.
Brutus hade skyndat att befria sin
dotter från de där förargliga
bokstäfverna »Pl». Hennes nya ställning
fordrade det och för en hög ställning bör man
kunna offra allt.
Antagligen hade hvarken Alexander
den store, Julius Cesar eller Napoleon
erfarit den känsla af triumf, som
uppfyllde Brutus Marini. Han var färdig
att omfamna till och med stolarna i
förtjusningen. Och hur god han kände
sig nu! Han älskade alla människor som
hade de varit hans bröder. Han skulle
gärna skänkt bort en soldo till hvarenda
fattig stackare i den lilla staden, och
förlåtit sina bittraste fiender. Kärlek till
nästan är en plikt. Det står tydligt att
läsa i evangeliet.
Eulalia, sade han till sin hustru —
tag bort Garibaldi, som hänger där
öfver sängen, och låt honom i stället få
sin plats öfver soffan.
— Hvad skall jag då ... sätta ... i
hans ställe ? frågade signora Eulalia med
skälfvande stämma.
— Följ dina religiösa tendenser. Låt
oss icke kämpa mot idealismens seger.
Signora Eulalia verkställde
skyndsammast sin makes uppfordran.
Detta inom hemmets fyra väggar.
Men fackföreningen? Vännerna? De
politiska fordringarna?
För alla, som sporde honom: — Är
det sant? hade han svarat:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
