Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Notturno. Efter Richard Dehmel. Öfversättning af Gustav Halldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354 RICHARD DEHMEL
Den svepte omkring mig ett lisande band,
att icke min ungdom försvann i prål
och hjärtat sin trånande trängtan fann —
trängtan utan ett mål:
Och bilden stod ensam i öde land,
en skugga, sorgsen och blek, af en man,
och kände ej mig och uppåt ej såg,
men tonerna lät han irra
ut öfver slätten och bedjande klaga,
— ur anletet hemskt syntes stirra
likt ögon matta och svaga
ärr efter djupa sår.
Allt sorgsnare vemodiga tonerna vällde
och kvällde så varma och växte och
svällde
så varma och fulla
som lifvet, som varmt efter kärlek glöder,
som kärlek, som tyst efter lifvet blöder,
efter onjuten salighet;
så längtansfulla,
så trånande kvällde
de strömmande tonerna sakta och svällde,
och tysta i tystnaden blödde
och svaga i natten glödde,
svaga på öde snöslätt och matta,
ärr efter djupa sår.
Allt saktare gled hans trötta hand,
och framför mig jag
en bleknad dag
en svunnen, bleknad ungdomsdag såg,
då stel i sand
han själf som en störtad låg,
då hans trånande trängtan ej längre sig
fann,
då, trött på sorger och svårmod, han
bruten mot målet gick;
allt högre den klagande sången ljöd
som ett dödens skri,
och fårade pannan blödde,
och strängarnas klagan glödde
och snyftade med i min själanöd,
som skulle jag höra ett lagens bud
som måste jag jubla, att ej ensam jag led,
som månde han känna, hvad förut jag led,,
känna som jag alla lidandets kval
och lifvets storslagna nådaval —,
och gråtande, blödande vände han sig,
och allt mera matt
blef hans bild i döende natt.
Och bäfvande hörde jag undfly mig
hans sång, hans stråkes smekande drag,,
och då den svag
allt vekare blef,
de långa tonernas fjärran bön,
då hörde jag doft ett skrämmande sus
ett vindens skrämmande, fasande brus,
och bäfvande ville jag nu honom se,
honom lurande se,
som, kallad af mig i ett hettande rus,
satt väntande bakom mig;
och jag vände mig om -—: men där låg:
det kält,
det bleka fältet, och fjärran så matt
förbleknade Döden i döende natt.
Högt hängde månen, och mildt och matt
bort svann i skräckfylld, bleknande natt
döende tonernas bön —;
allt mattare ljöd
bortgångne vännens smekande drag,
och tacksam vaknade jag.
GUSTAV HALLDEN.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
