Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Octave Mirbeau. Af Gustaf Ullman. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
356
GUSTAF ULLMAN
Figurerna stå fram för oss skrämmande
som febersyner. Den i hans dramatiska
arbeten ytterst verkningsfulla öfverdriften
kan inom berättelsen bli hetsande och
väcka ofrivillig leda. Det är en naturlig
efterverkan af en bländande åskådning.
Det är härvidlag med Mirbeau som t. ex.
med Gorki, att man kan för att freda sig
mot de smärtsamt intensiva intrycken
föresätta sig att icke förnya eller fördjupa
bekantskapen. — Författaren blir dock den
starkare.
Han tar ens sinne helt, som när den
onde fått ett finger och sedan
oundvikligt hela syndaren.
Denna makt måste bero på den
skon-löst obeslöjade och ärliga skildringsart,
Mirbeau så enastående djärft odlar. Utan
att spela statistiker, amatörfilosof eller
politiker, öfvertygar Mirbeau genom
påtaglighet i framställningen inom de mest skilda
områden. Han är en konstnär som aldrig
upphör att vara människa och son af sin
tid. Det allmänna, hans nations stora
rörelse och brännande frågor, detta
intresserar honom, men ej för dess egen skull,
utan som grund och förklaring för det
tillfälliga, som individens öde och lifsluft.
Därför har han mycket att säga oss, som
verkligen angår oss — om vårt lidandes
och vår lyckas gåtor, om skötesynder och
dolda önskningar, om lifvets krig i fred
och ej minst om kriget själft, barbariets
seglifvade spöke, sådant det ter sig för
nutidens kulturfolk. —
Mirbeau började sin bana som journalist
och kritiker, och som sådan fortfar han
att verka. Hans inlägg i konst- och
teaterfrågor väckte en uppmärksamhet, som
tog sig uttryck i genmälen. Talangen att
chockera låg honom i blodet och har
aldrig öfvergifvit honom.
Hans senare, skönlitterära författarskap
omfattar en del smärre prosaskisser,
romaner och dramatik. Ehuru han i dessa verk
icke egentligen framträdde som angripare
af det bestående, satte redan hans första
berömda bok, »Le Calvaire», franska sinnen
i liflig rörelse och gjorde, ej minst genom
den påtvungna prägeln af anklagelseskrift,
stor framgång. Det var patriotismen,
särskildt den militära, som kände sig träffad
och ansåg sig kränkt. Bokens berättelse
om en fransk ynglings utveckling till man
genom förvillelser och lidanden, rymde ett
kapitel, där fransk-tyska krigets sista skede
upprullas. Hjälten — föga hjältelik för öfrigt
— lider här mindre af egna än af
andras kval, af folkets umbäranden,
strapatser och hopplösa uppoffrande under
odugligt befäl. Det helas tryckande och
vidriga meningslöshet och hans veka,
renod-ladt känsliga syn härpå är det farliga
kapitlets summa. När ynglingen väl är ur
denna strid, ligger den också bakom det
följande, hans golgatagång genom helt andra
strider, kärleksslafveriets och svartsjukans,
fram till hans maktlösa men uppriktiga
knäfall inför arbetets stränga och
välgörande gudom.
Emellertid grep den inflätade
krigsbilden genom sin målande kraft och väckte
en storm af gensagor och beskyllningar,
hvilka författaren värdigt bemött i företalet
till de nyare upplagorna af boken.
Under östasiatiska krigets dagar gick
genom världspressen en helt kort, men just
genom sin koncentrerade detaljstyrka skakande
skildring af ett nyss öfvergifvet slagfält i
Öst-Asien. Indignationens ande flammade
där i själfva återgifvandet af verkligheten.
Skildringen var af »Le Calvaire’s»
författare. —
Det politiska, -nationella, öfverhufvud
det allmänna, står dock ej hos Mirbeau
skymmande i förgrunden. Det är med
öfverallt, men som luften, hvari man lefver,
och skänker alltid väsentliga drag till
ut-präglandet af de lefvande typerna. —
Så äfven i »L’Abbé Jules», historien
om den i alla afseenden afskräckande
prästen, hvilken på grund af kyrkans förfall
och sin naturs stenhårda själfviskhet blir
till ett gissel för sin omgifning och för sina
närmaste står som en underbar och ryslig
gåta. — Den klerikala frågan spelar här
in i så godt som hvarje kapitel. —
Än djupare är det katolska prästväldets
betydelse, i synnerhet för ungdomens lif, fattad
och framhållen i det mörkaste och bittraste af
alla Mirbeaus arbeten, gosseromanen
»Sé-bastien Roch». En småborgares son
skickas för en nyck af faderns fåfänga till en
jesuitskola, afsedd för rika och förnäma pojkar.
Förföljd af dessa kamraters förakt och
grymhet finner Sébastien omsider en trogen vän
i en annan ofrälse elev.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
