Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Per Hallströms nya berättelser. Af Fredrik Böök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 62
FREDRIK BÖÖK
en skymt där, det är ingenting annat än
glimtar af ett ljus, som skymmes bort för
mänskorna omkring oss, och för oss själfva
också, af allt som hindrar och stänger,
splittrar och förströr. Men det finnes stunder,
då allt strömmar samman, då alla dammar
brista i vårt inre, då vår själ blir brinnande
och stilla på en gång, i lidande eller
salighet. Det är då som själen känner sin egen
hemlighet, och allt lefvandes, den lyser mot
oss i ögon som tåras mot våra, den ler
och ryser i medlidande med allt som har
lif. Kalla det extas, religiös hänförelse,
diktens förtrollning, det har tusen namn
och former, men det är lifvets innersta,
den djupa och dunkla kraft, som lyfter oss
öfver individens skrankor och närmar oss
det stora och gemensamma, som vi sakna
namn för och kalla evigheten. Det är
diktens högsta, ursprungskällan och målet
på en gång, och det är när dikten vill nå
sitt högsta som den blir mystisk, blir
religiös, som den största dikten alltid varit det.
I »Källorna» är det än en gång en
sådan stund som skalden låter oss
upplefva. Det är en mänska, som gått miste
om sig själf, som dödat en annan och själf
lidit intill döden, som icke förmått samla
sin förödda tillvaro, men som så ansikte
inför ansikte med den syster, hvars lif han
härjat och ödt, känner allt som skiljde och
kylde försvinna, ser sitt och hennes och
all tillvarons elände i en stor vision af
darrande lidande och salig gråt. Hans stund
är kommen, han har funnit sig själf, allt
hårdt och fientligt är besegradt. I hur
stilla och fina, oändligt vackra och djupa
ord berättas det ej; det är rader som dugga
som förlösande gråt:
»Bryggan var spänd från själ till själ,
undrets stund var kommen. Bror och
syster, sammanförda som daggdroppe mot
droppe i minnet af allt godt de gemensamt
känt, förstodo hvarann och glömde sig
själfva, smälte in i samma medlidande med
hvarandras förhärjade lif. Det var icke
längre en som förbrutit och en som lidit
skadan, det var samma sorg för båda och
samma hopp som steg därur. Ingen af
dem visste, hvem som gjorde första
rörelsen, hvilkenderas tårar lockade den andras
med sig; famn mot famn vaggade de
hvarann och sin gråt och sin försoning. Och
emedan det skett utan ett ord, hade det
heller intet af ordens begränsning. Från
de djupaste djupen kom det, omedelbart
och oändligt.»
Och i »Laodamia» är döden med,
mysteriet som bär en mot lifvet fientlig mask,
bak hvilken aningen och hoppet alltid vill
finna en mäktig och huld vän. Det är en
underbart besjälad och gripande dikt om
den efterlämnade hustruns grubblande sorg,
som tar visionens öfvernaturliga drag.
Döden är extasens högsta och rikaste form,
där allt det oväsentliga, allt som är
världens och individens skrankor fallit helt bort.
Redan i lifvets heligaste ögonblick, i
kärleken, som är oändligt medlidande och
oändlig själfuppgifvelse, försvann begränsningen,
och själ smalt samman med själ; i döden
är jaget helt försvunnet, det slocknar i
ljus och ro; det arma, ensamma, sargande
och sargade jaget slutes i helhetens famn
som barnen i modersskötet. Så bevingade
ord som de, i hvilka Hallström tolkar
lifvets och dödens gemensamma gåta, äger
knappast vår poesi. De ha en stilla och
ljuf glans, intuitionens underbara klarhet,
en mystisk skönhet, som döden och smärtan
själfva.
Det är i dessa tre berättelser som
tyngdpunkten af Hallströms bok ligger för mig.
Han har i dem sökt det allra högsta inom
konsten och nått det.
»De fyra elementerna» rymmer mycket
annat. »Phocas» är en idyll med
legendens sublima helgd öfver sig, »Vraket» har
hafvets och ondskans hemska och
förlamande skräck kring det fantastiska sceneriet.
»Minia» för tanken tillbaka till »Purpur»
och de praktfulla italienska
renässansberättelserna, »Tjuren» erinrar om »Vilsna
fåglars» humoristiska mänskoskildring och
innehåller de mest utsökta landskapstaflor af en
luftig och ljus skönhet samt en tragisk och
något oförmedlad slutscen. »Kerstin» är
en modern historia från sekelslutets
brytningsår. Alla ha icke samma inre djup och
icke heller samma konstnärliga
helgjutenhet utan ringaste fläck eller lyte som de
tre först nämnda, men alla äro präglade af
Hallströms starka och djupa personlighet,
hans på en gång subtila och sunda konst.
Man är stolt öfver att en sådan bok som
»De fyra elementerna» i all framtid skall
bära vittne om hvad svensk dikt mäktade
ge af själfull och vis lifssyn, af ren och
förfinad konstnärlighet i början af det
tjugonde århundradet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
