Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ferdinand Fagerlin. En lifsbild. Af Axel Gauffin. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
AXEL GAUFFIN
manslifvet, och när han fick höra talas
om pojkens mekaniska anlag, lyckades
han intala fadern att låta sonen vänta
ett år. Under tiden kunde han ju låta
honom gå på stora varfvet — det vore
inte förlorad tid för en blifvande
sjöman.
Detta var just inte öfverensstämmande
med Ferdinands önskningar, men här
fanns ingen appell. Och det kom snart
ett ögonblick, när den nye
skeppsbyggarelärlingen i sitt hjärta tackade
kaptenen för hans råd. Det var den dag, när
underrättelsen ingick, att kapten Molins
skepp hade gått till botten i Engelska
Kanalen med man och allt. Fagerlin tog
katastrofen som en försynens vink, och
sjömansplanerna voro öfvergifna för alltid.
Han hade för öfrigt på varfvet
funnit ett vidsträckt och lockande arbetsfält.
Så fick han bl. a. göra skeppsritningar
för en byggmästare Weilbach, som kände
sig högeligen imponerad af elevens stora
begåfning. En dag mottog han besök
af sin far och syster, som skulle se, hvilka
framsteg han hade gjort. Han ville visa
dem, hur skickligt han kunde handtera
en stor bila, men lyckades ej bättre, än
att han hogg sig i knät. Såret var
ganska allvarsamt och höll honom
bunden vid sängen i flera månader. När
han kom upp från sjukbädden, hade han
fått nog af varfvet, och det blef bestämdt,
att han skulle fortsätta sin utbildning
på Teknologiska Institutet.
Trots de upprepade loford och
framgångar han här vann under åren 1842
—43, var det dock just ej med saknad
som han längre fram mindes den tiden,
då han »filade och svarfvade och var
svart och flottig på Teknologiska
Institutet. Jag ville ju bli artist», skrifver
han en gång på åttiotalet, »och fastän
arbetet annars intresserade mig, var det
likväl mången gång rätt otrefligt, det
värsta af allt var likväl lukten på labora-
toriet, ty vi måste ju också läsa kemi.
Den lukten gaf mina sträfvanden att bli
tekniker dödsstöten.»
Fagerlin ville bli artist. Så långt hade
han hunnit med sina små
teckningsförsök, att han hade känt vingarna växa
och börjat se sig om efter nya och mera
gifvande uttrycksmedel. Ur detta
experimenterande framgick bl. a. den
trohjär-tadt målade lilla akvarell, signerad F.
Fagerlin 184.3, som återger dragen af
demoiselle Rosine Jacquette Viroix, en
ung dam, som bodde i Fagerlins
fädernehem, och hvars kanonlockar kanske ej
hade lämnat den sjuttonårige teknologen
alldeles oberörd.
Men vid denna tid var det ännu inte
att tänka på för Fagerlin att få välja den
osäkra konstnärsbanan, och det såg ut
som om han inte så lätt skulle slippa ut
ur sitt laboratorium.
Dä mötte han en dag på gatan en
gammal bekant, löjtnant Wästfält.
»Hvad gör du nu för tiden?»
»Jag går på Teknis.»
»Du borde bli officer — det är ett
härligt lif, må du tro!»
Tanken slog rot, och hösten 1843
började Fagerlin sin tjänstgöring som
volontär vid Lifbeväringarna. I januari
1844 är han sergeant, i september
följande år fanjunkare. Han har nu
lämnat föräldrahemmet och hyrt sig ett rum
Norrlandsgatan 1.
Men tjänstgöringen på regementet var
mycket lindrig och lät väl förena sig med
konstnärlig verksamhet. Och så kunde
Fagerlin omsider 1845 taga ett steg mot
det hägrande målet, då han inskrefs som
elev i Akademins principskola. Redan
följande år afbrötos dock
akademistudierna åter, då Fagerlin skulle till Uppsala
för att bli student. Någon examen blef
emellertid ej af den gången. Den unge
muntre tenoren blef snart ett eftersökt
sällskap i glada Iag, och hur det nu var, lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
