Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ferdinand Fagerlin. En lifsbild. Af Axel Gauffin. Med 17 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38o
AXEL GAUFFIN
rer blef allt starkare, och ändtligen en
senhöstkväll, det var den 5 november
1856, rullar han i sin droska genom den
bländande världsstadens boulevarder.
Det var blott en tillfällighet — brist
på plats — som gjorde, att Fagerlin ej
fick till lärare den sötsliskige Picou, till
hvilken den gamle Ary Scheffer hade
visat honom. Mot Scheffers bestämda råd
vände han sig så i alla fall till Couture,
mot hvars »murare-manér» han själf
hade haft så många fördomar. Men
Cou-tures sunda principer omvände snart den
unge svensken, och när en dag
mästaren framför hans staffli hade utropat:
»Ni har färgsinne!» satt lärjungen kvar
med glädjetårar i ögonen.
Nu var hela den sohnska codexen
öfverkorsad. En läcker silfverton med
dämpade lokalfärger blef Fagerlins ideal,
och snart hade han lärt sig Coutures
»frot-tis», och fann metoden att skrapa färgen
tunn i skuggorna gifva ypperliga effekter.
Under våren sysslade han bl. a. med
att bättra på sin Fiskrenserska, som han
tänkte insända till Akademin för
erhållande af stipendium, men uppgaf den
slutligen såsom hopplös.
Sommaren tillbragte han i Saint-Cloud
tillsammans med ett par svenska musici.
På hösten var han åter i sitt vindsrum
vid Rue Blanche. Den 27 november 57
skrifver han till Rosendahl:
»Så mycket är likväl säkert, att jag d. 20
October inflyttade från sommarnöjet och till
staden Sodom, gemenligen kallad Paris. Att
jag tillbringat en herrlig sommar i en herrlig
natur är nästan säkrare. Mindre säkert är, att
mina studier af interieurer och dylikt rätt vackra
äro, hvilket några unga medsträfvare till
samma mål påstått. De äro dock 100 procent bättre
än det der köket, jag målade i Elfsnabben, och
som du tyckte så mycket om. Om jag
egentligen nu kommer att draga någon direkt
praktisk nytta af dem, blir en annan kinkigare sak.
En liten tafla, beställd från Götheborg, och till
hvilken en af mina sommarstudier gjör tjenst,
har jag halffärdig. Den föreställer helt enkelt
en liten blomsterförsäljerska på det I2:te året
sittande å en gård på nedersta steget af en
gammal trappa. I knäet har hon en stor flat korg,
med tåg fästad om höfterna, såsom att sådana
personer härstädes för sed hafva. I näfven har
hon en liten bukett af Veilchen-blommor,
hvilken bland sina i korgen hvilande kamrater
utmärkt sig för oordentlighet i klädsel. Denna
lilla byting arrangerar hon nu på bästa sätt och
sjunger dervid en mångelskesång. Bredvid och
halft bakom henne står lutad mot en
beskuggande mur, en ett par år äldre Savoyard, som
med mer eller mindre förälskade blickar
accom-pagnerar följeslagerskans sång med några ljufva
toner å sin nyckelharpa. För öfrigt är här
bilden i några enkla linier framställd.––––—
Något stipendium lärer ej mer vara att
drömma om, ty de tvenne nyligen ledigvordna, till
ett af hvilka jag inbillat mig hafva fikat, äro
bortgifna åt Malmström och Winge, hvilka
lyck-liggjorda ynglingar äro hit anlända. Man har
sagt hemma i Academien, att man trott mig
njuta af något finare understöd af privatperson,
efter såsom jag ej inkommit till Acad. med
competens-försök. Det är dumt men blir ej
bättre genom att förarga sig deröfver. Rataplang,
hinglikongkong!»
Han har nu atelier tillsammans med
Nordenberg. Couture är definitivt
lämnad, ty »nu måste förtjenas pengar!».
I maj 1858 lämnar Fagerlin Paris,
dit han, som han skämtsamt brukade
säga, hade kommit för att studera
målning och franska, och där han hade lärt
sig musik och tyska. Hvilket icke
hindrade, att han med tacksamhet erkände
den stora skuld, i hvilken han stod till
den franska koloriten.
Det var emellertid först efter
återkomsten till den lilla konstnärsstaden vid
Rhen som Fagerlin, hufvudsakligen
under förnyadt inflytande af Ritters konst,
utbildade sin personliga stil.
Rudolf Jordan (1810—1887) hade i
Dusseldorf öppnat raden af de
genremålare, som företrädesvis sökte sina motiv
från hafsstranden, där
fiskarebefolkningens lif ju gaf rika ämnen till
konstnärlig behandling. Hans friska, dramatiskt
uppfattade bilder åtnjöto en tid en stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
