Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Goldramin. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOLDRAMIN
\f MILDRED THORBURN
JAG ÄR feen Goldramin, och
jag vill berätta dig min saga,
medan skymningen faller på
och träden sucka i
löffällningen utanför dina fönster. Jag vet,
att det är kallt och mörkt på jorden nu
och du kryper ihop invid de falnande
glöden, men där jag bor är det en evig
sommar, luften är ljus och varm, och
vi veta ej af köld eller mörker.
Jag är Goldramin, som lefde på
jorden för mångtusen år sedan, och jag är
död sedan långt, långt tillbaka. Minnen
från jorden nå mig som ett svagt
mummel långt ifrån, och jag vill berätta dig
min ungdoms sagor, huru jag lefde på
jorden, innan jag dog. Min fader var
en stor flod, som rann genom skogar,
täta och lummiga. Min moder var en
luftande, jag såg henne aldrig, men om
kvällarna, då vinden dog, hörde jag henne
hviska till mig emellan lofven. Så växte
jag upp i den stora skogens sköte mellan
blommor, som ni aldrig ha anat, bland
lekkamrater, som ni aldrig få skåda.
Jorden, frisk i sin ungdom, strålade af lif,
hela skapelsen var ett lefvande väsen.
De gröna kullarna andades djupt och
lugnt som barn i sömnen, floderna runno
som lifgifvande ådror genom en skön
kropp och träd, buskar och växter sträckte
sig med tusen armar upp mot den
alstringskraftiga solen.
I denna värld föddes jag, Goldramin,
yngst bland många syskon, för hvilka
att känna var att veta, att önska var
att hafva, att vara till var att njuta.
Allting var oss förbehållet utom ett —
att vara medvetna om vår egen tillvaro.
Vi hade många vänner, som ej voro lika
lyckliga som vi; i träden rundt omkring
sutto fångna dryader och blickade
vemodigt ned mot sina spegelbilder i
vattnet, i vinden suckade och stönade de
osynliga luftandarna, som evigt följde
de växlande vädren, och bundna vid
källorna lågo de sköna najaderna, ur
sina urnor ständigt ösande det friska
vattnet i strömmar, som sträfvade mot
hafvet. Men vi tillhörde det fria folket,
som ströfvade kring efter sitt hjärtas
behag. I skogsgladen mötte vi nymfer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
