Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Goldramin. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOLDRAMIN 393
försök att nå barnet. Så vände han sig
plötsligt om och tog kvinnan i armen,
släpande henne tillbaka med sig genom
snåren; och ännu länge kunde jag höra
hennes skri oskära den hvita dagningens
stillhet och väcka de lättsöfda fåglarna
på sin väg.
Då det åter vardt tyst omkring mig,
gled jag sakta ned ur platanen och
närmade mig på tå det nakna pyret i gräset.
Det kved sakta i sömnen och stack som
till tröst ett finger i munnen och började
ljudligt suga därpå. Jag låg på knä och
betraktade hjälplöst den hjälplöse, då en
ung satyr kom framhoppande ur buskarna.
Han hette Nycon, och jag kände honom
för att vara en munter, oförarglig gosse.
Han ställde sig vid min sida, och dä han
sett en stund än på mig, än på gossen,
begynte han på satyrers vis att skratta
ljudlöst men kraftigt, så att hela hans
gestalt lade sig i veck. »Nycon, hvarför
gråter han?» frågade jag honom,
förtretad öfver hans munterhet.
»Vänta skall du få se!» Han gick
bort till en buske, där det lyste af bär,
plockade handen full och kom sedan
tillbaka till mig, som alltjämt låg hukad
öfver den lille. Därpå pressade han
bärsaften ut öfver sin finger och räckte den
åt barnet, som genast upphörde att kvida
och ägnade hela sin kraft åt att suga ut
musten. Sålunda fortfor han, tills alla
bären voro slut, då skrattade han ännu
en gång och hoppade åter in i
skogsdunklet.
»En bräcklig skatt, Goldramin!»
ropade han öfver axeln till mig. »Men var
ej rädd, han kommer att suga sig fast
vid lifvet.»
Då han försvunnit, tog jag varsamt
upp gossen och bar honom bort från
den öppna platsen för att ej någon
skulle taga honom ifrån mig. Som jag
anat kom kvinnan tillbaka vid solfalls-
tid, hon sökte länge efter något spår
af barnet i gräset, trefvade med händerna
för att känna hvar det blifvit
nedtram-padt och lyssnade andlöst med örat mot
marken, sedan hon bäfvande framstött
några svaga locktoner. Men skogen gaf
intet svar, och då det hastigt fallande
mörkret var nära, vände hon tillbaka
dit hvarifrån hon kommit, gråtande, och
ingen af skogsfolket nändes korsa
hennes väg. Men jag hade flyktat med
gossen djupare in i skogen, och då han
vid de vilsna, klagande ropen oroligt
började kvida och slå med armarna,
tryckte jag hans hufvud hårdt mot mitt
bröst, och det svaga ljudet förlorade sig
bland skogens röster och de stora
trädens sus.
Hon hade ropat »Senentes», och jag
mindes ljudet och nämnde gossen så,
då han sedermera vuxit upp och på ett
sätt, som jag då ej kunde utröna, lärde
sig människornas språk.
Ty Nycon hade sagt sant: han sög
sig fast vid lifvet. Han växte till för hvar
dag, och genom honom, som skulle lara
mig allting, lärde jag mig alltså först att
fatta tiden och dess flykt. —
Skogsfolket voro hans vänner. De kommo till
honom i tysta, beställsamma skaror,
flygande, krypande, tassande eller simmande,
buro till honom nötter och bär och
skyddade honom med päls och vingar mot
dagens solglöd och midnattens kalla
andedräkt. Understundom i mörkningen
kunde jag se en otydlig ring af tapirer,
nattens och de hemlighetsfulla
skogsdjupens djur, stå orörliga rundt om den
lille, där han låg naken på gräsmattan,
nafsande med lekfulla fingrar efter deras
gråa trynen. Om dagarna sof han i sin
korg, som dryaderna bundit af smidigt
gräs, under platanens vida krona, och
då natten kom, sam han i den vid min
sida nedåt floden under lianernas hvalf,
där eldflugor sutto likt gnistrande stenar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
