Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
414
SIGRID PLATEN
vår vördade lärare och vän», skrifver
hon till Varnhagen, som äfven varit bland
hans åhörare, »för hvilken jag utan
betänkande kunde ha vågat lif och ära
—––––Låt oss tala om Fichte! —
Tyskland har slutit sitt ena öga. Som
en enögd darrar jag nu för det andra!»
(Goethe.) »Jag nämner ingen, liksom
grekerna varsamt gå förbi furierna, och
liksom man gör i verklig hjärteångest. Nu
kunna ju oförstånd, lögn och villfarelser
ostraffadt utbreda sig öfver hela jordens
yta, och som yppigt, ohejdadt ogräs
suga åt sig all dess must. Nu finns
ingen mer som utrotar det eller som
planterar, gör plats för och utsår det
rena närande hvete, hvilket förädlande
föder släkte efter släkte! En Fichte kan
fällas och förmultna! Är det icke som
en ond dröm? Sjuk som jag vari
förrgår, fann jag nyheten oförmodadt i
härvarande tidningar––––––-Jag vet icke
hur, men i början blygdes jag mera än
jag förskräcktes. Så förödmjukad! nästan
skamsen kände jag mig, öfver att jag
förblifvit vid lif, och sedan erfor jag
återigen en verklig fruktan för döden.
Om en Fichte måste dö, då går ingen
säker; jag föreställde mig alltid, att lif
skyddar för död. Men hvem lefde mera
än han? Och likväl, död är han dock
icke, förvisso icke!» —
Det inflytande Fichte haft på Rahel
öfverträffas dock mångfaldigt af det som
Goethe utöfvat på henne. Hela hennes
tankeriktning var så sammanväfd med
den senares person och diktning, att det
för henne är en af de otaliga lifsgåtorna,
hvarför hon, som så fullt förstod honom,
icke skulle förunnas mer än en och annan
flyktig personlig beröring med honom,
då så många andra, henne långt
underlägsna, skulle ha rätt att dagligen
öfver-flygla honom. Goethe var medelpunkten
i hennes lif, och den dyrkan hon ägnade
honom skulle endast kunna liknas vid
hennes snillrika samtida, Bettina
Bren-tanos, om den icke just skilde sig från
dennas lika vidt som himlen från jorden.
Ty stilla och klar som vestalens låga
brann elden på Rahels altare, medan
Bettinas häftigt blossade och sprakade
och ofta var alltför närgången för själfva
föremålet. Ehuru Rahel säger sig hela
sitt lif ha burit på »en verkligen
namnlös kärlek och vördnadsfull beundran för
denne härligaste bland män och
människor», ville hon icke profanera denna
känsla genom att föra den till torgs.
Då hon hörde Bettina med glöd och
hänförelse tala om sin passion för Goethe, teg
hon och låtsade sig alis icke känna honom.
Och likväl kunde hon jublande
tillräkna sig äran af att ha varit en af
de allra första, som uppskattade och
beundrade honom i Berlin och
Nordtyskland öfverhufvud. »Mitt lif har nått
fram till sin adress!» utbrister hon
förtjust, då Goethe sent omsider får
upplefva ett allmänt erkännande i hennes
fädernestad. Förtjänsten häraf tillräknar
hon sig med berättigad glädje: »Detta
har jag förskaffat honom», och hon
fröjdar sig så mycket mera, då hon erinrar
sig, hur illa han förut mottagits i Berlin.
Hur ofta förut har hon icke förundrat
sig öfver sina landsmäns obegripliga brist
på förståelse för denne ^konung bland
tyskar! dessa blinda, olyckliga, som först
skola vakna ett århundrade efter hans
död. Jag afgudar honom, denne store
siare, denna lefvande, äkta
hjärtemänniska! — — och jag skulle gärna vilja
se den människa, som förstår och älskar
honom högre än jag ... — En ny
bok af Goethe har alltid varit som en
sann fest för mig, som en älsklig, härlig,
ärad, kär gäst, hvilken städse öppnade
nya portar för mig åt ett nytt, obekant,
ljusare lif. Genom hela mitt lif har denne
diktare trofast ledsagat mig . . . Med sin
rikedom höll han mig sällskap, han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
