Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4i6 SIGRID PLATEN
mar i mer än en halftimma». »Och»,
tillägger hon, »som förryckt tackade jag
Gud med hög röst in seine Abendsonne
hineinh Detta möte inger henne
emellertid mod. Hon skrifver en biljett till
Goethe och tänker därefter göra honom
ett besök. Men då inträffar det
oförutsedda. Hon, som kan fördraga mycket,
utom »att visa sig misshaglig för Goethe»,
får på en mycket oläglig tid mottaga
besök af honom själf. »I morse en
kvart före tio var Goethe hos mig. Detta
är mitt adelsdiplom», begynner hennes
ganska komiska skildring af detta
misslyckade möte. Rädd att ett enda
ögonblick låta honom vänta, »offrar» hon sig
själf och tar emot honom, iförd
morgon-negligé, hvari hon troligen visade sig
föga till sin fördel för den i sin
Zulei-kaidyll helt försjunkne diktarfursten.
Vid tiden för denna epokgörande
tilldragelse i hennes lif var hon sedan ett
år fru Varnhagen von Ense. Det var
icke utan betänkligheter hon tagit detta
viktiga steg. Under den långa
förlofningstiden hade hon i sin andliga
öfverlägsenhet mer än en gång haft skäl att
känna en viss besvikenhet med
afseende på sin unge trolofvade. Kanske
hade äfven tanken på en brytning
föresväfvat henne, men hon belönades
till sist för sin trofasthet genom den
nästan tillbedjande hängifvenhet han
ägnade henne under hela sitt lif. Under
årens lopp blir tonen i hennes bref till
honom allt ömmare. Hon finner, att
han är den ende som är sann mot henne
och som fullt förstår henne, därtill erfar
hon en ljuf trygghet af att »veta sig så
älskad och omhuldad» som hon själf
annars »brukar älska och omhulda alla
andra». Och hon inser mer och mer,
att hennes lif, som hittills förefallit henne
»som ett styrande, ett styrande utan
mål», tillsammans med honom »skall
kunna blifva något».
Men äfven efter giftermålet skulle
hennes lif en tid långt blifva
kringflackande och oroligt. Varnhagen hade slagit
in på diplomatbanan, och omedelbart
efter bröllopet måste de båda makarna
resa till Wien för att öfvervara där
pågående kongress. Då denna drog ut i
det oändliga, utbrister fru Varnhagen i
sin otålighet: »Nu vet jag hvad en
kongress är: ett större sällskap, som för idel
förlustelsers skull icke kan besluta sig
för att åtskiljas. Det är visserligen
någonting alldeles nytt! Men skämt åsido,
det måste vara särdeles svårt både att
hålla och afsluta en kongress! Att åter
draga en hel värld i led igen! — detta
gjorde ju redan Hamlet melankolisk.» —
Napoleons snabba återuppträdande på
världsskådebanan drog emellertid till en
tid ett streck öfver dessa långdragna
förhandlingar. Kort därpå befann sig
Varnhagen i Berlin, något senare i Paris, och
hans maka följde i långsammare
dagsresor efter honom till Frankfurt a/Main.
Och här blef det åter hennes lott att för
en längre tid än hon ämnat bebo ett par
små hyrda rum, medan händelserna
utvecklade sig. Långt omsider erhöll
Varnhagen nu en beskickning till Karlsruhe,
men vistelsen där blef heller icke långvarig.
Snart nog voro de båda flyttfåglarna
åter installerade i Berlin, och nu för
beständigt. Varnhagen återtog här sina
litterära sysselsättningar, hvartill han
onekligen bäst ägnade sig, och gjorde sig
inom kort ett namn som en af Tysklands
finaste lefnadstecknare. Han stod städse
i liflig förbindelse med Berlins litterära
värld, och den Varnhagenska salongen
blef småningom, liksom tidigare den
Rah-elska, en omtyckt samlingsplats för
ti-dens mest betydande personligheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
