Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Dockan. Af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOCKAN 439
de ned ting i jorden, leksaker eller små
hittade föremål, som lyste i ögonen. Jag
förmodar, detta är en helt vanlig drift
hos barn, hvad där nu för resten ligger
i den. Hemlighetsmakeriet spelar sin
roli: ingen skall få veta af det, ingen
mer än man själf skall känna till
platsen, och så vidare. Det kan där fås
mycken njutning ur. Det är också
något af primitiv längtan mot det tragiska
i detta, att lägga ned och mylla till och
tänka: nu är det borta för alltid. Det
ger ett slags ljuf rysning och
sammanhänger med den estetiska förkärlek för
sorgsna vers och hemska sagor, som är
egen för fantasibegåfvade barn. Det är
ett oskyldigt förspel till den
sönderslitenhetens kult, som firar sin fest
senare i ungdomen.
Men jag minns, att det också var
något annat. De där gömda sakerna skulle
inte alltid förbli gömda. En gång, långt
långt genom tiderna, skulle de hittas igen
af andra barn, som gräfde där på måfå.
Man njöt af tanken på deras skatt-finnar
glädje, och det tog ett mystiskt tag i
en att föreställa sig deras tankar och
gissningar öfver den som lagt ned
dyrbarheterna där för länge, länge sen. Det
var i leken något af den så mycket
tristare oron hos vuxna att nå fram till
eftervärlden, att icke vara borta ur den
med sitt förklungna öde. Man lekte
äregirighetens lidelse så godt som en
imperator eller skald, med den skillnaden,
att man strax förnuftigt glömde bort
alltsammans och hela tiden hade
mycket roligare.
Vi hade hållit på med dylikt och
gömt något skräp, Erik och jag,
högtidliga, hviskande, fast ingen fanns i
närheten, med händerna darrande af ifver
och smutsiga al jord. Jag talade om
företagets vikt, som Erik djupt fattade,
om den fjärran tid och de fjärran släkten
det skulle bringa glädje. Erik följde med
så mycket han kunde förstå och ville
veta namnen på de okända barnen i
framtiden. Han var mycket gripen, med
håret på ända och brinnande
rödblommiga kinder. Midt emot oss i gräset satt
bekvämt den vidbyxade polichinellen,
som aldrig var långt borta från sin ägare,
log sitt intagande och lugna leende och
såg vemodigt och betänksamt på.
Erik greps af en önskan att också
han göra något för eftervärlden. Vill
gräfva Pålle, sade han stammande och
rodnande.
Det var något oerhördt i detta, ty
dels visste jag, hur mycket han höll af
dockan, dels var denna icke en hvem
som helst, som man behandlade efter
godtycke, utan en ansedd personlig
bekantskap. Jag gjorde föreställningar.
Det går inte an, sade jag. Pålle
är för fin. Det skulle du inte få.
Sådant ger man inte ifrån sig. Din
mamma blir för resten arg öfver det.
Det ryckte till i hans läppar. Hon
bryr sig inte om Pålle, sade han, ingen
bryr sig om Pålle. Utom jag, tillade
han, med kinderna ännu mer
flammande, men nu gör inte jag det heller. Nu
vill jag bära gräfva.
Men om du får det, så kom ihåg,
att då får du aldrig se honom igen,
för gräfva upp det man lagt ned, det
— det kan man inte. Det törs man
inte, det går inte an.
Detta stod för mig som en afgjord
visshet, utan att jag kunde säga några
skäl. Eljes skulle ju det hela varit en
tom lek, som alla andra.
Men Erik var envis och fast till
lynnet och stod på sig, om han också
skakade litet vid detta: aldrig, aldrig mer.
Han tog omildt tag i dockan och
slängde den på marken, så att ansiktet föll
nedåt. I och med detta hade den
intet värn längre, ty det var bära i sin
goda uppsyn den ägde sin styrka. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
