Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 7 bilder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
452
SIGRID PLATEN
förvånande! Jag kan endast upprepa
hvad jag sagt tusen gånger under denna
resa: Tyskland är en geniets grufva,
hvars djup och skatter ännu ingen
känner. Ni är mycket lycklig som äger en
sådan vän.» Till Rahel själf yttrade hon:
»Om jag stannade kvar här, tror jag
det vore fara värdt, att jag blefve
afundsjuk öfver er öfverlägsenhet.» —
»Ni, min fru?» blef Rahels fina svar, »o
nej> Ja£ skulle skatta er så högt, och
detta skulle göra mig så lycklig, att ni
blott kunde blifva afundsjuk öfver denna
min lycka, ty hvem vore väl någonsin
i stånd att göra er lika lycklig?» —
M:me de Staéls fråga: har hon
skrifvit något? kan likväl endast obetingadt
besvaras med nej, för så vidt det
tilllägget göres: aldrig afsiktligt för trycket.
Ty Rahel Varnhagen har skrifvit mycket.
I en oändlighet af bref har hon enligt
tidens härskande mod gifvit ut sin
personlighets rikedom åt vännerna när och
fjärran. Och redan innan sitt trettionde
år ålägger hon en sin väninna att efter
hennes död — »äfven genom list om så
behöfs» ■— söka samla alla hennes bref
till de vidt spridda vännerna. Denna
bör sedan med Brinkmans hjälp ordna
dessa, »ty däraf kan blifva ett förvisso
både poetiskt och originellt aktstycke».
Det blef Varnhagen som i stället med
stor pietet utförde denna hennes bön.
Till den tre band starka samlingen af
dessa bref kom efter hans död
ytterligare brefväxlingen mellan de båda
makarna i sex dryga band, förutom otaliga
andra i olika personers brefsamlingar
upptagna. Och dessa bref ha, som hon
riktigt kände, bevarat hennes
lefnadsfriska personlighet åt eftervärlden ännu
efter hundra år.
Det är som pulserade de alltjämt
af lif, som hörde man ännu det varma
hjärtat klappa, hvilket dikterat dessa
tankar.
»Sådana bref kan endast en Rahel
skrifva» . . . utbrister en af hennes
korrespondenter, »de äro som lefvande
människor». Och dock kunna hennes bref,
säger Varnhagen, »hur rikt och originellt
hennes andes och hennes snilles källsprång
än sprudla däri, endast gifva en
ofullkomlig bild af hennes väsen, hvars
väsentligaste drag just var det
ursprungliga, omedelbara lefvande lifvet, som
verkar så helt annorlunda belysande eller
beskuggande, medryckande, dämpande
eller försonande». —
En viss kantighet i hennes stil är nu
mångenstädes påfallande för den som,
utan att därvid på samma gång kunna
frambesvärja brefskrifverskans klara blick
och hjärtegoda mun, följer denna
antingen utan afbrott framrusande ström af
rika tankar eller dessa afhuggna,
kärnfulla, ofta af ett enda ord bestående
satser. Ingifvelserna jaga hvarandra i
parentes på parentes, tanken får icke tid
att utforma dem, handlöst kastas de ned
på papperet till emottagarens vidare
utarbetning. Rhapsodisk är ett uttryck som,
med rätt eller orätt, fällts om Rahel,
och sådan ter hon sig onekligen i sina
bref.
Med afsikt skrifver hon inga
»afhandlingar», det är just * samtal, lefvande,
sådana de försiggå människor emellan»
hon vill skrifva, och af allt att döma
gifva också dessa kaskader af tankar
och ord den möjligast bästa bilden at
hennes muntliga föredrag. Men det är
på originalspråket dessa bref böra läsas
för att icke förlora sin egendomliga
friskhet. »Att öfversatta mina bref», säger
hon själf — vore den allra största
exer-cise, ty »tyskare», konfysare ges det inga
i världen» — — och om sin stil yttrar
hon sig flerstädes kritiskt. Dock på
samma gång utan att underkänna värdet
af det hon skrifver, ty hon är, med sin
oförvillade blick — långt ifrån af själf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
