Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Rahel Varnhagen. Af Sigrid Platen. Med 7 bilder. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
SIGRID PLATEN
ens — — — —■ Och det finns inte en
vän, inte en enda människa, som kan
säga mig: gör det eller detta; här är
ingenting att göra.»
Lika tröstlös lyder följande passage:
— — »Som blomster falla vi af,
lösryckta af den stora okända vinden —
ehuru vi hade kunnat blifva till frukt.
Människoblomstret känner likväl den
smärtsamma förintelsen starkt och kan
också reflektera öfver sig själf; så gör
jag. Människan består blott af sin
karaktär; den är hennes jag, den är
hennes öde, men karaktär är endast mod,
det mod som en gång lades till våra
öfriga egenskaper, det mod som sätter
dessa i rörelse och anger deras riktning.
Jag har fått många stora gåfvor, men
icke det mod som erfordrades för att lösa
denna bundna kraft, och heller icke
modet att taga en njutning på en annans
bekostnad. Jag sätter enhvar annans
personlighet högre än min egen... Sådana
människor äro sällan lyckans skötebarn.
Och på så sätt har jag, ehuru högt
begåfvad, likväl icke kommit ur fläcken
— — Detta är le mot de Venigme.» —
Mycket ofta klagar hon, att den
despotiske fadern alltifrån barndomen »knäckt»
hennes »handlingsmod», så att hon
senare icke haft »modet att gripa lyckan».
Och just därför att hennes eget lif i
hennes tanke förfelats af brist pä mod,
fattar hon sina unga vänner kraftigt vid
axlarna och säger till hvar och en af
dem med den glöd som var henne egen:
Tänk, lef, handla! Haf mod. »Mod är
allt!»
För öfrigt har hon mer än en gång,
när det gällde att försvara en
öfvertygelse, visat att det i verkligheten icke
brast henne mod. Ensam i breschen
förfäktade hon ofta så oförfäradt och
vältaligt sin åsikt, att hon afgick med
segern. Vid sådana tillfällen,
»preludierar» hon sannerligen icke med språket,
hvilket hon påstår vara den enda
möjligheten i vissa kretsar. Då drar hon ut
alla stämmorna och låter sitt sällsynt
fulltoniga instrument brusa med sådan
kraft, att de från början motvilliga
åhörarna tvingas till beundran. »Förut voro
alla i salen af annan åsikt», yttrar hon
efter en af dessa segrar, »men emedan
jag är sann, har en egen mening och
vågar uttala den, blefvo de sina egna
vedersakare under skratt och bifall eller
tystnad. Detta är mig återigen ett
bevis på, med hvilken framgång
ämbetsmän kunde tala och handla, om de blott
vore rättskaffens nog att ha en egen
mening, men detta fattas de flesta.»
Det var kännedomen om denna
hennes själfständighet och oförvillade
omdömesförmåga som förmådde så mången
ung författare att sända henne sina alster
till kritiskt bedömande.
Genom sina »tänkespråk» och kanske
i ännu högre grad genom den efter
hennes död utgifna »Minnesboken»,
innehållande ett urval af hennes bref, har
hon haft ett djupgående inflytande på
det dåtida »unga Tysklands» litterära
förmågor. Hennes själf betraktelser, ofta
våldsamma »som naturen i uppror»,
verkliga »tankestormar», ryckte dem ur
de veka, »romantiska stämningarna». —
— »Det positiva i lifvet», tillropar hon
dessa i »vardandets» oklarhet ännu
famlande unga drömmare och skeptiker,
»består i att genomlefva just det som
närmast föreligger oss; därför är det
positiva alltid för handen .... Att känna
nuet och gripa det, detta är sann
lef-nadstalang».
Under sin kamp mot mänsklig
vanmakt och begränsning hos sig själf och
andra har hon ofta i ångesten öfver
det fruktlösa däri känt hjärtat »pressas
ned som under en tung grafsten — icke
längre lefvande och dock ännu icke
tillhörande den andra världen». Men om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
