Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ungsvensk lyrik. Af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGSVENSK LYRIK
495
ling har i Lydias gestalt uppsamlat ett
annat aktuellt problem (jämför Når vi döde
vågner och Giorgione af Tor Hedberg):
konstnären-modellen, kvinnans leda vid att
med sin skönhet få ge lif åt en stum och
blodlös verklighet.
Jag vill ej dit du vill, jag vill ej vara
din egendom i dina drömmar ens,
fri vill jag andas, hata, älska, brinna
och ej gå upp som luft i dina toner.
Jag ville slita den fördömda strängen
ut ur ditt leende sublima hjärta,
som suger lif af mitt i lof och smälek.
Mot drömmaren står slutligen den
hvardagliga medelvägsmänniskan, som vill
»förmäla konst och hygien», en ättling af
Brands sockenmenighet med sitt
bråkdels-lif af stort och smått, ideal och prosa,
sanning och nödlögn. Denna figur —
juristen Kurt — är emellertid flyktigt
insmusslad i dramat och får ej draga några
egentliga konsekvenser af sin moral.
Skulle man med dessa typer som
motsättning mot Georg Ering ännu sväfva i
ovisshet om, hvart Österling vill hän med
sin åsikt om konsten, så häfves denna
ovisshet helt genom moderns öde. Att
drömmaren, som slagit skaparkvalens och
skaparglädjens mur kring sitt lif, förstår att
hålla sig obesmittad och obruten i sorlet och
kifvet, det bevisar ännu ingenting om
konsten som »räddaren i lif och död». Man
kan inte tala om räddning där, hvarest
ingenting finnes att rädda ifrån. Georg
Ering har från början ställt sig »udenom».
Man kan knappast betrakta hans förlofning
som ett band med lifvet, ty den är en
skuggverklighet, men ej ett köns förhållande.
Modern däremot har stått till halsen i
skam och liderlighet. Men hon frälsas
så småningom opp i sonens stilla, rena
skymningsvärld, finner tonernas väg
tillbaka till sitt bästa jag. Här få vi veta,
att konsten frälsar. Men hur denna
frälsning sker, den psykologiska krisen i
moderns lif, således problemets
intressecentrum och nervus rerum, ja, därom tiger
författaren. Han har kringgått problemet,
löst ekvationen mera på gissningens än på
bevisets väg. Och detta synes mig som
en uppenbar psykologisk brist. Anders
Österling har således proklamerat konsten
som religion och, hvad mer är, tagit ett
bestämdt afstånd från den ointresserade
och marmorkalla parollen »l’art pour 1’art»,
som egentligen är en hårdragen fiktion
och endast skenbart möjlig att realisera.
Nattens röster ha således alltid den
betydelsen, att de på ett varmt och entusiastiskt
sätt ställt konsten och lifvet öga mot öga
som ömsesidigt medansvariga parter och
detta trots den romantiska isolation, som
ännu omger hjälten. Det kan måhända
behöfvas i våra dagar, då ett visst slags
blaserad ästeticism utan målmedvetenhet
och vilja lifsfientligt söker lifnära sig på
konsten som konst. En annan fråga,
kritikens hufvudfråga, blir den, om det fullt
ut lyckats förf. att motivera resultatet. Som
jag nyss påpekade, anser jag det knappast.
Boken är en lyrisk antifoni, men intet
drama i egentlig mening. Personerna äro
alltför litet underkastade den dramatiska
grundlagen, handlingens och förvandlingens
Iag, och när förvandlingen sker såsom med
Georg Erings mor, sakna vi ett litet
hvarför. Detta synes mig i första hand bero
därpå, att de äro generella, att de äro
personifierade begrepp. Georg Ering är
konsten, Johan Maler det praktiskt renodlade
gå-på-systemet, Lydia lifslusten och den
sexuella driften, Kurt det borgerliga
jämnmåttet, men individen i dem slumrar på
djupet under ytan. De äro språkrör för
hvar sin idé och blifva därföre, åtminstone
i det inre, oförändrade och oföränderliga
under handlingsförloppet. I all olikhet för
öfrigt erbjuder denna metod en viss likhet
med 1700-talets pseudoklassiska
begreppsdramer. Slutligen kan det svårligen
förnekas, att dramats enhet sönderslites af
olika problem, som vid sidan om
hvarandra kräfva otillbörligt intresse: kallet
och kärleken, konstnär och modell,
skönhet och tidspropaganda, drömlif och
vilje-lif, samtliga verkande som afledande
bi-fåror till det hufvudsakliga problemet om
konst och lif. Hvad som brister dramat,
är således koncentration och
individualise-ring. Men med dessa eller rättare trots
dessa brister är »Nattens röster» en vacker
bok och en bok som bär någonting på
hjärtat. Man bör knappast se den från
ensidigt dramatisk synpunkt. Hufvudsaken
är ju dock icke, att man löser problemen
rätt, utan att man ställer dem rätt.
»Nattens röster» kan uppvisa kraftigt och
aktuellt ställda problem. Och den rymmer en
rik fond af lyrisk skönhet. Det har
kommit mera realistisk stilvärme i Anders
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
