Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ungsvensk lyrik. Af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNGSVENSK LYRIK
499
Sjung i skymningstimmar om den unga,
ljufva sorg, som då vår aning bar,
sjung mig alla trötta hjärtans tunga
längtan till det ljus som var.
Ödsligast, störst och mest karaktäristisk
både för poeten och genren verkar utan
tvifvel och trots sina här och hvar
fram-dykande levertinska anslag cykeln
»Mångård ». Den är en beklämmande och stark
syntes mellan impressionism och romantik.
Här ger förf. sin andliga habitus.
Äfven lyckan blef mig tung att bära;
som en börda, hvilken trött jag lyfte,
var den gyllne dagen öfver mig,
och jag klagade vid solens fötter:
Äfven ljuset har sin hvita smärta,
äfven middagsglansens stråleld fräter,
och med svårmod viddens blånad tynger.
Låt det kvällas, stjärnor, låt mig träda
in i. natten.
Eller:
Jag är som ett träd, där vinden har dött. . .
som en man, som vandrat långt genom landen
öfver hedar och berg men ingen mött,
så dröjande, ensligt försonad och trött
och tempelstilla i anden.
Man kunde blott önska, att suset af en
verklig fara och klangen af verklig bragd
snart stänkte in i den tempelstillhet, med
hvilken våra yngsta poeter omgärdat sin vackra
drif hustill värö.
Mycken undran och mycket buller har
Ivar Conradson åstadkommit med sina
slag i slag utgifna miniatyrhäften Skyarne
och Friska sorgens källa. Svårigheten
att fatta denna ytterligt subjektiva
diktar-företeelse har att börja med sin yttre
orsak. Conradson rör sig med antydningar.
Hans form är ofta till obegriplighet
embryonal. Utan tvifvel ligger däri en
konstnärlig sträfvan efter uttrycksmedlens
förenkling, beaktansvärd i en tid, som är så
gränslöst slösaktig med smycken och
juveler som vår. Men det kan på allvar
ifrågasättas, om inte vänner, beundrare och
en räddhågad kritik ofta nog ansträngt sig
att se kejsarens nya kläder. Äfven
koncentrationen har sin gräns, som icke
strafflöst öfverskrides, såvida man vill nå fram
till konstverket och inte nöjer sig med
att stanna vid konstverkets begynnelse.
Det är detta som Ivar Conradson enligt mitt
förmenande allt för ofta gör. Hör t. ex.
dikten »Till en vördad författares minne».
»— Gå bort ifrån mig belackare!
— Jag är skygg i själen.
— Skygg i själen, att helig, dömande röst
skulle därur stiga.»
Detta är ännu icke konst, men det
är måhända början till konst. Och som
prof på diktens genesis, som prof på de
första intrycken, det första stämningssuset
före skapartankens målmedvetna varde ha
dylika ting om icke sitt obestridliga
konstvärde, så dock sitt obestridliga
konstnärliga intresse. Torson kan vara konst, ty
den är dock ett stycke lefvande lif, om
än lösbrutet ur sitt sammanhang. Men
fostret är icke konst, ty det kan ännu
icke lefva sitt eget lif utanför
diktarhjär-nan. För diktaren själf har det sitt värde,
emedan han redan skönjer målet i det
första utvecklingsögonblicket, men
åskådaren, som icke är far till barnet, kan
inför detsamma på sin höjd känna ett
naturvetenskapligt intresse.
Dessa Conradsons försök att låta det
halffärdiga lefva sitt eget lif sammanhänga
med en stundtals frambrytande lust att
mystifiera, liksom om man på den vägen
nådde djupsinnet. Detta
mystifikationsbegär skönjes alltför tydligt i en del äfven
språkligt vanställda prosabitar, och som
exempel på fallet rekommenderar jag
läsaren att närmare studera diktarens för den
herostratiska ryktbarheten ämnade besök
i den lilla »staden K.» (Skyarne) eller
»Drömsyn under hvilan efter en lång
vandring» (Friska sorgens källa). Som dessas
längd hindrar mig att citera, tar jag ett
stycke på måfå ur den senare samlingen —
>Hörde du?»
I aftonstillheten förnams ljudet af en roddares
årtag, Då tänkte han hastigt: skola icke också vi
båda söka oss en båt. Något pinande och något
vekt kändes omedelbart inom honom, vekt och
smärtsamt betänkte han sin följeslagare, obehagligt,
pinsamt föreställde sig fantasien en insjöroddfärd.
En roddtur! Då skulle han minnas och han
mindes klart: detta afskyvärda djurlif i vattnet och
gyttjan, barndomens fisketurer, sommar vid
insjöstränder, förslappande ljumma bad, dessa feta
utsikter af strändernas skuggbilder i skära aftonsjön.
»Kom min följeslagare, låt oss gå bort
härifrån.» —
Jag vill icke direkt stämpla detta såsom
omening, ty jag måste erkänna, att jag inte
har någon utgångspunkt att döma ifrån.
Men att här föreligger en art af mystifi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
