Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Ungsvensk lyrik. Af Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502
TORSTEN FOGELQVIST
vel bäst i sina kortare och strof begränsade
dikter. Så t. ex. ger »Scirocco» ett slags
dof sömnkänsla af blytung och förtorkad
maktlöshet inför den doftande, surrande
och enformigt strålande middagsvärmen.
Och denna stämning har fått en poetiskt
vacker motpol i dikten »Natt», där
befrielsen från dagens tyngd och hetta andas
fram drömmande, hänförd och svål.
I mörkret liljorna hvitna
som drömmande andeväsen,
och öfver de doftande gräsen
går eldflugors kärleksjakt.
Och alla trötta och slitna
känslor blir ljusa och unga
och lyfta sig lätta att sjunga
burna ut öfver nejderna
af sommarens heta makt.
Förtärande solen brände
på jorden, på plantor och gröda;
det var som den andats med möda,
kväfd af en järntung hand.
Mot dess brännande hud jag kände
dess pulsar i feber sjuda,
och tröttande hördes ljuda,
cicalernas entonigt dallrande
lofsång till solens land.
Men nu genom rummen fläkta
aftonens svalkande vindar,
och doft från oranger och lindar
böljar med luftens stråk.
Och lifvet, som vill försmäkta,
lyfter sig varligt att sakta
med vidöppna ögon betrakta
himlens och mörkrets under
och lyssna till nattens språk.
Det suckar, det sjunger, det talar,
det doftar med vindens vågor,
det flammar af värmelågor,
det hviskar sällsamma ord.
Det blinkar från kullar och dalar
af ljus, som tändas och släckas,
och det skälfver af drömmar, som sträckas,
burna af doften från liljorna,
högt öfver nattmörk jord.
Någon djupare originalitet besitter ju
inte en dikt som denna. Men den har
den känslighet inför naturen, som är
målarens förutsättning. Och kunde denna
varma och vackra känslighet hos Ellen
Lundberg förmälas med litet mer af
fältherreblick, när det gäller att ordna och
placera intrycksmassorna, så skulle hennes
naturpoesi säkert göra ett starkare och
varaktigare intryck. Af vida större värde
än dessa naturscenerier tycks mig emellertid
den del af Ellen Lundbergs dikter, som i
motsats mot »synerna» kan betecknas med
namnet »sånger» och i hvilka hon låter
meditationen tala. Det är visserligen ingen
originell klang ens i dem, men de ha dock
någonting af innerlig och allvarlig bröstton.
Vi göra här bekantskap icke med en
rim-smidare, utan med en människa, som
tänker kyskt och vackert och vist om
födelsen och döden, rosorna och hösten,
sorgen och glädjen, kärleken och
lifsallvaret. Det ligger bakom dessa kända och
upplefvade småting ofta en stämning af
afsked från ungdomen, men icke en
blaserad, bitter och öfvermodig, utan en klok
och äde], där vemodet rinner under som
en svål och vänlig källa. Så vandrar man
ned från den soldruckna middagshöjden,
när man vet, att allt, hvad man kände, kände
man varmt, och att allt, hvad man gjorde,
gjorde man af vördnad för lifvet. Det
är ett särskildt nöje att stifta bekantskap
med sådana lyrismer som Väntan, Pärlor,
Allt är gåtor. Ty de skvallra, väl icke
om några hemlighetsfulla djup och heta
underjordiska vattensprång, men dock om
en människa, som visar sig kunna stå en
smula öfver sitt eget öde och som inte
faller ned i den billiga och affekterade
rollen att i tid och otid löpa till storms
mot väderkvarnar eller axla en
Welt-schmerzkåpa, som för det mesta blott kan
förefalla onaturligt stor för den, som bär
den. Att citera skulle här falla sig för
långt, i synnerhet som det mesta är buret
af samma jämnmått. Man skall blott icke
af denna kanske något bleka och
hvardagliga reflexionslyrik begära mer, än hvad
den själf i sin anspråklöshet annonserar.
Ty den lefver uteslutande på »bon sens»
och vibrerande kvinnlighet.
Då Emil Kleens vänner föranstaltade
ett urval af hans poesi, handlade de
förvisso med säker känsla för hans andliga
proportioner. Emil Kleen hade ett lyriskt
temperament af ganska sällspord frodighet,
versen var hans naturliga modersmål, och
man söker förgäfves i hans ganska
omfångsrika produktion efter en enda strof,
som bär mödans, offrets, fattigdomens
prägel. Men denna formella utrustning
svarar ej mot något lika stort intellektuellt
omfång. Hans instrument har
jämförelsevis få strängar mot en fyllig
resonnans-botten, och någon poetisk idéskapare var
han ej. Har man förut studerat t. ex. Ola
Hansson och Fröding eller har man tagit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
