Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henric Schartau. Af Nathan Söderblom. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRIC SCHARTAU 515
granna skillnaden mellan tider och rum,
egnade åt fromhetsöfningar, och sådana
som tillhörde vanligt samlif och
världsliga plikter. Denna skillnad har bevarat
hans riktning från åtskilligt af fromleri
och uppstyltning.
Vi ha de tre bilderna af Schartau
från hans samtid: mannen sådan han
gick och stod i Lund, predikanten i
domkyrkan och skolmästaren i koret — med
sådana vetenskapens och akademiens
prydnader som Holmbergson och
medicine professor Florman bland sina girigt
lyssnande katekumener, — liksom han med
förkärlek valde sitt umgänge bland
ve-tenskapsidkare, blott till en mycket ringa
del bland präster. Alla tre bilderna visa,
hvilken respekt eller förtroendefull
beundran han tilltvang sig. Det låg
myndighet i Schartaus behärskade väsen. Han
behöfde ansträngning för att mildra
och kufva dess utbrott. »Såsom lärare
har jag nog att göra att förmana mig
själf, ty jag är böjd för öfverdrift,
myndighet, skärpa och ett framträngande
väsen.» Denne själf- och själsrannsakare
var nog betydande att äga fullt
medvetande om sin makt utan förhäfvelse eller
falsk ödmjukhet. »Det är långt ifrån
mig att vilja däröfver förhäfva mig, att
Kristus min Herre behagar bruka mig i
sina stora ärenden eller att jag skulle
tillskrifva mig den framgång han
stundom behagar därtill gifva. Men likaväl
får jag därför icke i falsk ödmjukhet
dölja den visshet jag hyser, att liksom
det har medfört hos min herre ett
andeligt stillastående, att min herre allt hittills
med sitt förtroende gått förbi en sådan
lärare, som Gud för min herre behagat
utmärka», så skall nu hänvändelsen till
rätter man bära frukt.
Agardhs porträtt i ord må supplera
de här reproducerade bilderna:
»Schartau var hög till växten, mager, men
kraftigt byggd. Hans utseende återkallade nästan
prosten grefve Schwerin. Han bar sitt hufvud
högt, däruti olik Hylander, som enligt sin sekts
vana för att uttrycka ödmjukhet gick med ofta
böjdt hufvud, hvilket äfven gifvit Herrnhutarne
namn af hufvudhängare. Schartau uttryckte
däremot i sin hållning, vi vilja icke säga
stolthet, men säkerhet, liksom ville han säga: Jag
vet på hvem jag tror. Hela hans yttre väsen
visade kraft och bestämdhet, hvilket äfven gaf
åt hans rörelser viss liflighet. Hans anletsdrag
voro allvarliga, nästan stränga. De uttryckte
icke fromhet, men sträng rättvisa utan hårdhet.
De märkbara fårorna däruti och den bleka
färgen vittnade om genomgångna inre strider. Hans
hår var kortklippt, så att ansiktet var helt och
hållet öppet för åskådandet. Ögonen voro icke
stora, icke utstående, men blicken var klar och
iakttagande. Hans röst var något sträf. Han
talade icke mycket i sällskap och aldrig utan
att bli tilltalad. Han deltog också sällan i
sällskapslifvet. Han hade, ehuru med ganska
betydliga inkomster, aldrig bjudningar. Han bodde
i ett hus med lagt tak och mörka rum. Han
lefde i sina studier eller i meditationer, och hans
ensamhet afbröts endast af de många besök han
mottog dels i ämbetsangelägenheter, dels af de
många, som hos honom sökte råd och tröst i
andliga bekymmer, för hvilka han alltid var
tillgänglig och välvillig. Hans enda rekreation
var musik, och han spelte med säkerhet och,
som man säger, med talang violin.»
När man känner den stränga formella
logik, som utgjorde hufvuddraget i
Schartaus intelligens och som går igen i den
beryktade, obarmhärtigt sönderdelande
dialektiken och torrheten i det schartauanska
predikosättet, öfverraskas man af samtida
vittnesbörd om Schartaus liflighet som
predikant. Så ängsligt rädd han var för
all känslosamhet, blef han själf på
predikstolen stundom rörd till tårar. Assar
Lindeblad prisar innerligheten och
värmen i hans extemporerade böner. Ur
utkastens hårda skelett framskymtar
verkligen ännu i dag stundom en fläkt af
konkret uppfattning och af föredragets
lif. Så när han på tionde efter
trefaldighet 1811 talar om »den första
långväga försmaken af himmelens glädje».
Epistelutkastet på adventssöndagen 1805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
