Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Tre dikter. Af Hugo Gyllander - Den Gud har skapat till bödel — - Exodus - Den som älskas —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1
w
TRE DIKTER
Af HUGO GYLLANDER
DEN GUD HAR SKAPAT TILL BÖDEL
Den Gud har skapat till bödel,
hän kommer, när minst man tror,
som en skugga från dunkla världar,
där det gömda, förgångna bor.
En döda gärningars skugga,
som stigit ur grafven opp,
och som blifvit till själ och vilja
i en skälfvande mänskokropp.
Omutlig och hård som ödet
han skrider fram mot sitt mål,
en slaf blott i högre händer,
ett redskap som bilans stål.
Hvem är han, det tysta spöket
som hotfull i mörkret står?
En okänd kanske, en främling,
eller vännen från i går.
Hans namn, det betyder föga.
Men kraftigt är bilans fall.
Och lifvets härlighet brister,
och lifvets dårskap är all.
Den leksaksbyggnad, du reste
på lögnens vacklande grund,
i stoft och i grus den sjunker
tillsamman i domens stund.
Förbanna ej dunkla makter,
ej spöket i mörkrets skrud! —
Han är läkare utan like
och sanningens sändebud.
Hvad båtar att se tillbaka
på gycklande dröm som flytt?
Ur plågan skall själen resa
ett starkare verk på nytt.
Den Gud har skapat till bödel,
fast tungt är det värf han fått,
han måste vandra sin bana
och fylla sitt ödes mått.
EXQDUS.
Egyptens slafarbeten pressa själen.
Ett jättehus åt lik blir all vår möda
Den arme, hetsade och trötte trälen
ren låtit hoppet fara till de döda.
Då hörs en maning dånande ur fjärran,
en stark och underbar, som sliter banden.
Se, eldens stod och molnets stod från Herran
för ut mot frihet bakom ökenranden.
En »utgång»! Hjärtats hela dunkla trängtan
i detta enda ord af glädje sjuder.
Må vi i öknen stupa med vår längtan!
Vi trotsa allt, när maningsropet ljuder.
DEN SOM ÄLSKAS —
Den som älskas af nådiga feer,
och för hvilken den okände ömmar,
åt den gifvas dagar i oro och kval,
men nätter med hvitaste drömmar.
Och af gifmilda händer omsider
han tager det bästa och stora:
den ensamma aftonens klarnande ro
och lyckan att allting förlora.
Så frälst ifrån synernas vimmel,
där lifsfloden bullrar och strömmar,
han vaknar i glädje och sitter till bords
med tysta och leende drömmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
